Det ligger i dna-et....
Även om man har en bakgrund som är lika blank som vattenytan på en sjö när det är vindstilla så får man då och då sina aningar, aningar om vad som kan tänkas finnas där borta i den släkt som är döljd i dimmor någonstans vid Anderna...
Här ligger vi allihopa i vår säng kvällen innan Jonna skall åka. Hon har varit ledsen och orolig och jag har nästan tvingat henne att lägga sig mellan mig och Robban och se på film. Jag flätar min dotters hår och känner hur hon sakta slappnar av och i mitt huvud sjunger jag vargsången och skänker henne all min kraft...
Jonna åker dagen efter till London och när jag frågar henne om hon är taggad svarar hon ja och bekräftar det hela genom att ringa mig från storstaden på söndagen och berätta att....mamma jag är på Hampton Court(slottet där Henrik den XIII huserade och dödade några av sina fruar) pilutta dig .. och sen kvittrar hon lyckligt vidare, i bakgrunden hör jag hennes vänner och min själ drar en suck av lättnad för nu är det min tur att slappna av...
Ja det är tur att vi är lika på så många sätt, det är liksom lite lättare att förstå och hjälpa då även om jag är "mamma no clue" ibland.
I fredags någonstans i Jönköping:
-Det är svårt att inte göra det, det ligger ligger liksom i mitt dna.
Jag sitter på en intervju och pratar om det faktum att jag i princip lever helt för att hjälpa och fixa för andra. När jag lite senare går därifrån så funderar jag på det där med dna och tänker att Jonnas oro är från min dna, och att Kims och Jonnas intresse för olika sorters konst och dans är samma genpol som gjorde att lilla Anna stod framför spegeln hemma på Kohagsgatan, jassade och sjöng i hopprepet, ja så var det ju...
Ja, jag vet vilka mina barn är men vems barn var jag?
Min mamma och pappa vilka var dom?
Jo, antagligen var de väldiga snygga med böljande hår och korta ben, fast beslutna att komma dubbelt så långt. Två oroliga själar som hjälper alla som kommer i deras väg för att de vet hur det känns att känna för mycket.
De dansade bort sina bekymmer och möblerade om när det blev för trångt. Och när de inte kunde stoppa livet i ett land i kaos då tänker jag att de hjälpte den enda som inte kunde hjälpa sig själv. De la henne i en båt och puttade den över till den andra stranden, stranden där mamma Gunnel bodde och där började de om fast i den själ som är min....
Ja, här är jag nu och jag är oftast en rätt glad och skojig skit, det är jag faktiskt...
Vikt: Såg smal ut i spegeln idag
Längd: Lånade Marianas bil och fnissade en bra stund när jag insåg att jag inte ändrade sätet och för min syn såg henne sitta fast mellan ratt och stol.
Tillstånd: Lite känslig men ändå vid gott mod och stark.
Träning: Ingen, tycker just nu synd om mig själv för att min hand värker. Bra ursäkt? Nä...
Film: Ingen.
Sist idag så tänker jag att vi aldrig glömmer det här...
Laters...