I slutet av regnbågen...
Det finns ett klipp någonstans i cyberrymden där en man berättar för sin trötta och förtvivlade fru att hon kan vara lugn eftersom de har ett magiskt bord och en magisk tvättkorg hemma där allt han lägger på eller i försvinner av sig självt hela tiden. Frun kan naturligtvis inte tro sina öron och det hela slutar med att hon drar och mannen tror då att hon möjligtvis trillat på det "magiska" bordet och försvunnit. Ett mycket roligt klipp som vi skrattat åt många gånger här hemma.
Idag fick jag veta att min egen man gått och trott att vi har en liknande grej här hemma på vår gata i stan. Han trodde nämligen att det aldrig blir skitigt i vårt skåp under diskbänken eftersom det är så rent hela tiden...suck!
Idag har jag varit ute och vandrat i det märkliga Vöst(Vår och höst ihop)vädret och jag har funderat och analyserat som vanligt.
Veckan som gick var kreativ, Kim var i min första hotellklass där eleverna nu börjat i tvåan och föreläste om sitt och en väns mentorsprogram, samt berättade hur hon själv tänkte då när hon valde sin bana i livet.
Eleverna lyssnade och många bra frågor kom. Jag tittade intresserat på och lyssnade jag med och i mitt liv blev det bingo när Kim fick frågan om vad hon sysslade med under det sabbatsår hon tog efter gymnasiet och svarade...- Jag jobbade på hotell.
Alla listade genast ut att det var hos mig hon jobbat, men alla tankar om bara fördelar för Kim försvann genast när Kim skarpt avrådde dem alla från att jobba hos en förälder.
Hon berättade om avundsjuka och om hur det är när den blir så djup att den tappade alla begrepp mellan bu och bä.
-Jag tog själv på mig pass hela tiden för att få in så mycket pengar som möjligt och jag var smart för jag bytte inte bort något jag bara tog. Och de(mina arbetskamrater) var arga när jag jobbade för mycket för...det är för att din mamma är chef...och de var arga när jag inte jobbade och var ledig för...det är ju för att din mamma är chef.
Jag log där jag stod och lyssnade för det var verkligen så, det var så många som inte kunde hantera det faktum att Kim var mitt barn även om jag till och med fick henne att gråta på jobbet en gång. Det var inte med flit naturligtvis men jag gjorde aldrig någon skillnad på henne och de andra så var det verkligen...
Märkligt det där, till och med Jonna åkte dit på det sättet när hon var på hotellet och då jobbade hon egentligen inte ens hos mig.
Hur eller hur, huvudsaken var att mina elever fick höra att Kim utan problem jobbade på städet på ett hotell för att finansiera sitt uppehälle då när hon fortfarande likt dem själva inte visste riktigt var eller hur hon skulle fortsätta i livet...
När jag går där i vösten tänker jag tillbaka och det är rätt märkligt det där med avundsjuka, jag menar alla är ju sig själva närmst och gör sina egna val.
För Kim och Jonna innebar ju jobbet hos mig att de olikt de andra aldrig kom undan eftersom jag som deras chef alltid visste var de var och hur de mådde och det kan jag säga...det var definitivt ingen fördel!
När Kim gått var klassen glada och uppåt, vi diskuterade metodiskt städ och alla var intresserade. Kims besök bar frukt och några av dem är nu nu med i det mentorsprogram som möjligtvis kommer att bli livsavgörande gällande stöd och framgång. Bra drag i livet...check.
För egen del så gjorde jag följande livsdrag. Jag såg till att jag nu får lite mer betalt av skolan för mitt spring mellan mycket, och jag hade ett möte med Björn för att få lite hjälp att hjälpa skolan så att utbildningen inom hotell och turism möligtvis förbättrasoch förnyas som ett tack tillbaka.
Tjejerna i min egen studiecirkel har nu inte bara ett utan två hotell att få provjobba på och jag hjälper i min tur gamla kollegor med arbetskraft om allt går så bra som jag känner att det kommer göra.
Tänk livet, tänk om alla fem får jobb...shit, vilken insatts jag gjort då.
Vikt: Känner mig lättare men ser ingen skillnad.
Längd: Det gör inget, Smurfan behöver en svarthårig väninna haha....
Tillstånd: Nöjd, glad, orolig och stark.
Träning: Löpning och speedwalking
Film: Såg filmen Thor igår men har mest ägnat mig åt TV program som "Stjärnorna på slottet", Mandelmans m.m.
Livet är så skönt ändå, man kan välja att både vara livsavgörande åt sig själv och andra.
Plötsligt kom solen där jag gick, en regnbåge uppenbarade sig i fjärran och jag tänkte: Ja, här står jag med en regnbåge i sikte och jag vet att någon skatt, det finns det inte där den slutar nej för så lätt är det aldrig. Vill man ha en skatt...då får man banne mig gå ut i livet och skaffa en själv!
Laters...