Hjärntrötthet och bitchblickar...
Igår kväll...
Jag hängde på ICA och jag hängde på stolen i köket och när jag var färdig bytte jag position och hängde på köksbordet istället. En stund senare när jag vandrat runt i lägenheten ett bra tag klurandes på hur jag skall hjälpa alla unga vilsna, ledsna, kränkta, arga, deppiga, olyckliga, rädda själar som finns här i världen, satte jag mig på toaletten där jag fastnade med blicken på toarullshållaren i evigheter och vaknade inte till förrän kroppen varnade mig för en framtida urinvägsinfektion.
Ja, det var längesedan jag var så trött som igår...i hjärnan...
Dagen började bra och lyckligt då jag körde några av dessa kvinnor fram och tillbaka till Vetlanda med gott resultat. Att säga att allt gick avslappnat till går ju men skulle vara helt fel då alla som känner denna tös vet att bilkörning inte är en älskad hobby utan mer ett måste när det företas. Dessutom var jag varken med familjen eller ensam i bilen och då fick ju mina skrik av fasa ske i huvudet och ja, där började hjärntröttheten...
- Men Anna, var det så farligt?
- Nej egentligen inte för allt gick bra och rätt till men så är det ju det där med ansvarskänslan.
Men de var så glada och att få åka på utflykt mitt på blanka dagen är ju hur kul som helst och att dessutom få se och lära samtidigt är ännu bättre...
Javisst, även jag som skippade allt vad syslöjd heter var lika imponerad över allt jag såg, som irriterad på att det inte var jag som kom på den smarta intelligenta idén om att ta uttjänta lakan från ett hotell för att sen tvätta och färga dem innan man väver till exempel ett fotskydd som man sen liksom bara säljer tillbaka till hotellet. Så himla smart men inte på något sätt enkelt.
Men visst, jag är ju smart på andra sätt så...
Senare rusade jag åstad till skolan och där övade jag på utvecklingssamtal med elver och föräldrar. Det hela gick lugnt till väga och i tanken tackade jag mina barns forna lärare för att de ställt upp och klarat av liknande samtal med mig och mina barn....
När jag var klar och lättad skulle plocka ihop mig själv, mina saker och åka iväg för att möta mitt eget liv då smäller en dörr upp och in tågar åtta elever med ett uppdrag om upprättelse. Jag tittar på min kollega som nickar och så sätter vi oss ned igen och lyssnar.
Jag tittar på alla de söta ansikterna där jag sitter, och jag blir svidande påmind om det svåra i att vara ung och tjej, det där svåra som gjorde att jag i deras ålder hellre sökte mig till killkompisar.
Ett mycket vinnande och lyckat koncept med en enda baksida att jag ibland verkligen längtade efter en riktigt bra tjejkompis, någon att dela allt det där jobbiga tjejiga med.
Dagens Lonna:
London har fått ett nytt litet Japanskt sällskap och mitt bland alla medlemmar sitter Jonna. På bilden ser hon lycklig ut och jag tänker att hon nu får känna sig lite som hemma mitt i sin då och då tilltagande hemlängtan. Dessutom får hon nu en chans att öva på det språk som hon till viss del bemästrar och som jag tror kommer ge henne fördelar i framtiden.
Så min nya Japanska dotter har skaffat sig en massa nya Japanska bröder och systrar. Jag säger Way to go, och Konichiwa till alla mina nya Japanska barn haha...
Vikt: Lite mindre ballongig
Längd: Tror att Gimli är min avlägsna farbror
Tillstånd: Glad och duktig men tillbaka på orolig tyvärr.
Träning: Ja, nu är det några timmar på stairmastern, det är det faktiskt..
Film: Den "riktiga" Anne på Grönkulla från 1985
Den lilla pratstunden med tonårstjejer i nöd var inte den första den dagen utan den andra och som ni förstår så ville jag lösa och hjälpa överallt där jag kunde och gjorde nog också så. Men så någonstans mitt i allt blev jag arg för att ingen förklarade för mig när jag själv var där mitt i hormonsvallet att det mesta som hände bara var i huvudet, och med det i tankarna somnade jag till slut helt färdig med ett ekande tonårsuttryck i huvudet, och kanske, men bara kanske såg jag den också...den förbannade "bitchblicken" som ställer till det så.
Laters...