Om att förvånat titta på...

Livet / Permalink / 0
Hur blev det så här...?
 
Ja, vi är många som står och gapar som svalebon nu, allt vi känner till vänds upp och ner och vi lite äldre som levt i ett samhälle utan information i sekundmeter längtar tillbaka till den tid då det enda vi behövde stressa över var att missa trekanten uppe i hörnet på tv skärmen så vi visste att det var dags att byta kanal. 
 
Världsledare i alla länder springer runt som Disney figurer och pendlar mellan Långbens goof och Kalle Anka ilska och i några av de största länderna på jorden har ledarna fått hybris och helt tappat att vi är för moderna för figurer som är släkt med Magica de Hex, den figur som alltid jagade någon annans turkrona i jakten på att bli rikast och mäktigast.  
 
Ledarskap har blivit ett ord på papper, inte i handling,  jag suckar och känner att vi i allt som händer inte skall vara rädda för att bli smittade av sjukdomar utan mer för att vi inte längre har tillgång till ledarskap a la Obama eller för den delen Tomas Bodström...
 
 
Återigen står en mäktig kran utanför mitt fönster och som alltid när jag tittar på de här stora järnskapelserna får jag en känsla av storhet och styrka.
 
Jag skulle så gärna bara skriva positiva saker här på min lilla blogg nu för vi behöver det. Med min fantasi borde det inte vara svårt att liksom bara hitta på. Men inte ens jag orkar och sist jag hittade på och fantiserade så blev det så verkligt och besvikelsen blev övermäktigt när jag insåg att näe Anna...du kan inte åka på billig resa i och med sjunkande priser och komma bort en stund, för världen har stängt...!
 
 
Distans, distans...
Undervisning via dataskärmar visade sig ändå vara rätt okej och det var allt lite mysigt att sitta och prata med elever som svarade jäspandes i pyjamas. Någonstans skymtade en katt förbi och någonstans hör jag att någon lämnar eller kommer in i ett rum. Och när man sen stänger av och loggar ur då blir allt kusligt tyst och klassrummet framför en ter sig som en cirkus manege där elefanter just sprungit förbi men som nu är tyst och tom...
 
-Alltså kan någon ta hit eleverna igen..det här går inte längre! Jag slår ut med händerna där jag sitter på min stol. Inne på det lilla kontoret i skolan har nivån på skämten nått under golvnivå och vi skrattar och vi skrattar och emellanåt konstaterar vi att nä...det finns inte mycket annat att syssla med nu, precis som Birk Borkason sa när han hängde i helvetesgapet. 
 
Men hjälp...tänk om vi alla har blivit Birk och hänger där och dinglar?
Eh..det där var väl lite överdrivet eller? Anna?
Jovisst är det överdrivet och jag har inte tappat hoppet för jag tror fortfarande att det här är över snart. Jag tror bara inte att Kalle och gänget kommer låta naturen ha sin gång...
 
 
Jonna är hemma.  
Hon har lämnat London bakom sig för stunden och Sverige breder nu ut sig som ett jättelikt fängelse då chocken över att allt vänds upp ner blandas med chocken över att behöva sitta i karantän. Som tur är kommer vårsolen nu fram och idag bestämde vi oss för att fokusera på påsken och göra den större än den varit de åren som varit. Ja, jag ser plötsligt fram emot att plocka påskris, pynta och att få ett påskägg.
Att få byta fokus liksom...
 
Vikt: Fortfarande tung men inte så bred.
Längd: Kände mig lite extra kort en stund idag...minns inte varför men troligtvis för att det stod en lång person bredvid mig haha...
Tillstånd: Uppblåst, urblåst och totalt känslo låst.
Träning: Har cyklat extra mycket i vårsolen.
Film: Försökte se "Pompeii" men stängde av och tittade på en dokumentär om staden istället.
 
Ja, hur blev det så här...
Jag tänker att det enda stabila just nu är kranen utanför mitt fönster och i min fantasi så väljer vi den till världsledare. Det kommer att rätt dumt ut, men sen tänker jag att inget kan bli dummare än det är nu...
 
Laters...
 
 
Till top