Lord of my ring...
När jag landat då ska jag lägga mig i gräset, titta upp på den blå himlen och andas in den friska luften. Och när jag är klar, då ska jag tatuera mig och så ska jag köpa mig en ny ring...
Häromdagen skrev jag om stormasten, storseglet och vinden som nu kommer att komma.
När jag tittar på bilden här ovan där jag sitter med Eva och äter min sista hotellfrukost som husfru, avdelningschef och ledare tänker jag att det var då och där jag packade ner storseglet sist och sedan la det under en presenning som jag omsorgsfullt virade ihop med alla rep som jag sparat i själen som är min.
Igår...
Tårarna trillar ner för kinderna och jag sätter mig sakta på sängen, blicken stirrar tomt på Tv:n som visar inredings arkitektens hus. Jag blir inte direkt förvånad för jag har de sista dagarna känt att min kropp sakta börjat ta in det som nu kommer och den slappnar så sakta av efter en lång tid av spänningar, huvudbry runt nya och roliga saker hela tiden sen jag lämnade. Hjärnan som trodde att jag var ute och flög inser nu också att jag egentligen var ute och seglade och allt som oftast har det varit på djupt vatten där jag inte nått botten.
Naturligtvis har jag hela tiden vetat att det inte var en optimistjolle jag sjösatte men det var heller inte ett hangarfartyg nej, absolut inte. Men jag gav mig ändå iväg och det enda jag visste var att min båt var stabil nog att ta mig till alla mål jag önskade. Ett litet Chilensk, Svenskt skepp som varit lastat med all min kunskap i många ämnen, ett skepp lastat med ledarskap, ett djävla anamma, nyfikenhet, idérikedom, kreativitet, hjälpsamhet, omtanke, glädje och hjärta och viljan att göra skillnad.
Nu ser jag land och imorgon måndag får jag se hamnen och till 99,9% kommer jag att lägga till och landa.
Varför inte 100% undrar någon?
Lyssna...
-Aameeen Anna... Min mans min när jag berättar att jag snart är i hamn men inte riktigt gått med på alla lotsens krav för få lägga till av den enda anledningen att jag liksom bara inte var nöjd, är obeskrivbar.
Jag tittar på honom och ler för min rädsla den finns naturligtvis men den ligger begravd med storseglet under en presenning. Visst känner jag av den men de själsliga repen och min förmåga att tycka att rädsla ibland lyfter mig då den får mig att fokusera, hjälper mig nu att landa på det sätt som jag själv anser passande eller som passar mig...
När jag landat då ska jag lägga mig i gräset, titta upp på den blå himlen och andas in den friska luften. Och när jag är klar, då ska jag tatuera mig och så ska jag köpa mig en ny ring...
Ja, så var det ju och ringen...den såg jag igår, den ligger där längst ut på bryggan :-)
Vikt: Siluetten är tung men i andan är jag lätt
Längd: Över en meter haha...
Tillstånd: Försiktigt euforisk och rädd för corona.
Film: Star Wars Rise of skywalker och svtPlay serien "Normala människor"(Irländsk, jätte söt...full av sex).
Träning: Mest power walk
Och nu... Dagens Lonna.
Dagens inlägg är en hyllning till Jonna eftersom vi ibland är rätt lika hon och jag. Inte tvillinglika men i den meningen att vi gör saker fast vi är lite rädda. Och mitt inlägg börjar och slutar på sätt och vis som Jonnas lilla film här lite längre ner...
Filmklass 1 och 2 på Regent University fick i uppgift att göra en kort dokumentärfilm om hur de upplever Corona krisen i sina respektive länder. Många härliga scener och fina skildringar gjordes.
Jonna var lite osäker och ville ändra sin film men hennes lärare sa nej med stort N då han tyckte att alla sidor av saken skall visas upp. Hennes och de andras filmer visades så upp häromdagen på Antidote documentary filmfestival. Skolans egen digitala filmfestival och alla bidragen ligger också att beskåda på Youtube.
Jonna lyfter i sin film en osynlig del av livet. En sån del som drabbar många och som när den blir synlig ibland blir lite för otäck och det är lätt den blir lagd i en låda som spikas igen och sedan hamnar längst bort och under i livets "det där vill vi inte se" lager.
Ja på samma sätt som Arken i den där gamla Indiana Jones filmen ni vet.
Jag pratar om psykisk ohälsa ett ämne som är på tapeten hela tiden fast ändå inte.
Om den sticker ut?
JA!
Här kommer först hennes lärare som förklarar upplägget runt filmfestivalen och sen Jonnas film såklart.
Titta inte bort!
Titta nu!
Livet blir verkligen inte alltid som man tänkt sig, men tänker man riktigt mycket då kan man komma långt.
Jag tvekade faktiskt lite eller rätt mycket innan jag gav mig av den där gången för ett och ett halvt år sedan, det ska alla veta. Och att säga upp sig var lite drastiskt det var det verkligen.
Men jag visste också att lyfter man inte på foten och för den framåt då hamnar man ingenstans.
Och sen barnsben har vi alla lärt oss att man inte ska puttas, just därför finns det heller ingen som gör just det när man kanske känner att det liksom bara skulle vara bra.
Man måste helt enkelt putta ut sig själv ibland.
Laters...