Lustgas någon....?
Tänk att det skall behövas en pandemi för att...
Ja, sådär har många analyser börjat den sista tiden.
För, visst har världen blivit lite snällare och ljuvare sen vi fick virus i systemen. Jag menar det är inte alltid dåligt när brandväggar inte fungerar om man talar om Corona i datatermer...
Sköldpaddor som får vara i fred när de lägger ägg och flamingos som flockas mitt storstaden Bombay Indiens huvudstad när de får vara i fred. Här i Sverige delar olika företag ut mat till vårdpersonal och äldre får besök av körer och operasångare i trädgården. Mitt i allt detta blir folk permitterade och i hem där det redan är ansträngt blir det ännu mera ansträngt och ibland ännu värre.
Jag sitter i min säng och skriver, utanför fönstret är träden på väg att bli gröna. På vår gata är de alltid lite sena med bladen och något år tänkte jag att: Jaha...men då är de ju gröna längre på hösten...
Så var det inte för träden på vår gata är alltid först med att tappa färg. Så himla typsikt!
I mitt huvud dunkar låten Bitter Sweet Symphony, ni vet, den med The Verve.
Det är inte så att texten säger något om hur det är i världen just nu utan mer för att det som faktiskt händer runt oss ändå är rätt tragikomiskt. Om jag går till mig själv så har jag till exempel i dagarna sagt saker till mamma Gunnel som jag aldrig trodde jag skulle säga. Tänk att jag som nu är mindre än 50 och mer än 40 år skulle behöva läxa upp min mamma bara för att jag är rädd att hon skall försvinna i förtid.
Det hela var inte så farligt men det var rätt ledsamt, tragiskt och så himla lustigt på en och samma gång.
Äntligen kom vi iväg för att "Hitta ut" Kim och jag.
Vi har tur i Sverige för på våren är vår natur så himla vacker!
Som en liten parentes...
-Kan jag inte bara få sitta här och må bra en liten, liten ministund...!
Josephine Bornebuschs karaktär i hennes egen serie Älska mig, stortjuter och skrattar om vartannat då hennes förhållande havererat. Hon är förlossningsläkare och sitter på en brits och suger i sig lustgas medans hon skrattande berättar hur tragisk hon är, tårar av sorg rinner ner för kinderna och jag, jag skrattar så jag tjuter för hela scenen är så himla komisk. Ja, man förstår ju att hon protesterar ordentligt när någon vill ta munstycket och lustgasen ifrån henne...
Plötsligt börjar nyheterna och jag vaknar till där jag sitter och tänker på scenen med lustgasen medans jag skriver. Återigen får jag lyssna på dödstal och historier om fantastiska insattser i vårt samhälle och jag tänker att vi alla snart kommer att bli helt tokiga och att vi kanske kommer att få whiplashskador av att kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan.
Vi skulle alla helt enkelt behöva ha en tub med lustgas hemma allihopa. Ja, den skall vara fint designad så att den passar alla hem och sist men inte minst, den skall vara lättillgänglig så att vi vid behov kan suga i oss lite så att vi då och då kan få skratta riktigt ordentligt...
Vikt: Inte som luft
Längd: Ja, hade jag stött på grådvärgar i skogen idag hade jag känt mig hemma.
Tillstånd: Sårbar, glad och med i matchen.
Träning: Löpning och vardags orientering
Film: Mortal Engines och serien Älska mig på svtPlay
Tänk om det faktiskt var så att man kunde köpa sig lite lustgas?
Jag tänker på min barnmorska som när jag sa på Kims förlossning att det där med lustgas, det är inget för mig, plirade emot mig och sa: Men tänk ändå Anna...tänk att kunna föda, ha skit ont och ändå kunna skratta samttidigt som du sjunger, Små grodorna...
Hon var en riktigt lustig prick, det var hon. Och...hon hade såååååå, rätt!
Men det kom jag inte på förräns på Jonnas förlossning...suck!
Laters...