Glöm inte att säga nej...
Vita väggar, en altargång, bänkrader där man sitter varannan och så...en brud som skiner som solen utanför och bredvid en brudgum som tittar på allt som händer utan att släppa sitt lugna leende en endaste gång under dagen...
Glädjen i att vara gift och på något sätt höra ihop med sin partner på riktigt är en härlig känsla.
När jag satt där i kyrkan och tittade på allt det fina som hände så tänkte jag på den gången då jag själv stod där framme och på hur nervös jag var...
NOT!
Som jag sagt förut så var det Robban som bar nervösoket då han kände sig orättvist behandlad där han blivit placerad längst fram till allas beskådan. Jag tänker att han kan haft rätt men tänker också att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Nej verkligen inte och det tänker jag att han(Robban) kanske också tänker typ varje dag när han vaknar bredvid mig haha...
Sanna och Adam vaknade dagen efter sitt bröllop och hörde ihop på det där härliga nya sättet. Och en av de två hade dessutom med sig en speciell gåva som han fått av en bröllopsdeltagare.
-Anna. Adam frågade mig vad knepet till ett långt och lyckat äktenskap är.
Robban sitter mitt emot mig och sippar på sin öl vid det vackert dukade bordet. Svaret dröjer occh jag tittar nyfiket och förvånat på honom.
-Vad svarade du då? får jag fram till slut.
- Att han inte ska glömma att säga nej då och då svarar min man med allvarsam min.
Min haka föll till golvet några sekunder innan jag plockade upp den och formade munnen till ett hav av överösningar i form av beröm.
Så genialiskt liksom.
Jag menar...
Vem vill i längden stanna med en person som bara ger men aldrig tar, om än bara för att få behålla lugnet i hemmets stilla vrå...?
Förödande. För att inte tala om tråkigt!!!
Vikt: Märkligt ändå...ena dagen lite smalare och andra lite tjockare.
Längd: Kortare än bruden som alla refererar till som liten...suck!
Tillstånd: Whiplashlivet har idag varit super aktivt då jag i ena stunden var så lycklig över lyckade lektioner att jag nästan dansade ner för en trappa i skolan för att i andra stunden bli rädd för allt vad Corona bär med sig...
Träning: Dansade ju nästan ner för en trappa ju...
Film: Idag ingen. Men igår...Mulan...den nya spelfilmen. Jag har längtat och väntat så länge så det är med stor förundran över mitt eget jag som jag säger...se den inte!!!
Det var en blandning av känslan av en ändlös trailer och tvättreklam. Super tråkigt och synd om filmmakaren.
Så...
Tillbaka till bröllopsparet och min glädje i att de nu är gifta. Vägen har varit lång. Inte för att inte velat eller tvekat eller för att Corona hände utan mer för att de inte varit redo.
Dont be hasty och hatten av för det liksom...
Ja, må ni leva!
Laters...