Våriga vibbar och positiva hintar...
Allt kommer att bli så vackert....
Ja, jag ser det framför mig. Knoppar brister, blommor slår ut sina kronblad i olika färger och sträcker sig mot den blå himmelen likt en Londonbo som sträcker sig efter en pint då han äntligen får dricka öl i glada vänners lag.
Här sitter jag nu i vårt vardagsrum, utanför fönstret lyser solen och jag tittar på vår vår och tänker att jag längtat lite för länge efter den och att uttrycket den som väntar på något gott, är förlegat och behöver få en annan mer positiv kompis. Min hjärna söker febrilt efter en lösning på problemet bara för att inse att den är helt indoktrinerad i sitt sätt att tänka opositivt.
Jag blir så arg när jag tänker på det. Varför är det så lätt att vara negativ i en relativt positiv värld. Det finns så mycket vackert där ute och ändå sitter vi alla här nu och kommer knappt ihåg hur världen var då 2000 "någonting" BC (Before Corona).
Hjärnan maler och maler och så...plötsligt, kommer det...
"Den som väntar på något gott med öppet hjärta och öppet sinne behöver inte ens vänta, det goda bara finns där"
Där satt den!
Jag kör på det...
Blixtsnabbt går vi mot ljusare tider och även om jag för någon dag sedan sprang längs stigarna i skogen med ögonen fulla av snö så känner jag att krafterna nu tilltar. Om åtta veckor är det dags för årets sommarlov men innan dess skall vi vandra bland vitsippor, körsbärsblommor, äppleträdsblommor och andra blommor som hör till den tid som nu kommer.
Helgen som var, kom såg och drog vidare och när jag häromdagen fick frågan av en elev om vad jag gjordt denna helg då blev jag stum eftersom jag inte direkt mindes.
Men...när jag kom hem så låg där en hög med nyinköpta vårkläder på en stol och vittnade lite grand om vad som hänt och så vips mindes jag att helgen var full av sådär många härliga vanliga vardagssaker som jag tappat lite och inte sett sen då för några år sedan då jag fortfarande var på hotellet och härjade.
Nu kan ju någon tycka att det hela påvisar en viss ytlighet och jag håller med men vill ändå säga att ja, min gamla ytlighet var ju en del av mig och jag är ändå glad att se den även om jag lärt mig uppskatta mycket annat under de här två och ett halvt åren som gått.
Vikt: Läste någonstans att man får svårare att minska omfånget i klimakterietider och antar utmaningen...igen...
Längd: Känner för första gången på länge att jag är nöjd med min egen utsikt.
Tillstånd: Omskakad med hopp om livet och allt däri.
Träning: Löpning i snö och sen tö.
Film: Alla 5 Pirates of the Caribbean filmerna är nu avverkade och näst på tur är...ingen aning?
Vem kan segla förutan vind?
Tja gillar man inte att segla kan man ju alltid ro för att komma framåt och när jag nu ändå verkar ha en pepping säsong så varför inte då göra något som också ger fina armmuskler haha...
Laters...