Vart tog alla vuxna vägen?
Jag tänkte att jag skulle skita i att skriva mer om Corona och dess effekter, ja jag tänkte till och med att jag skulle glömma alltihop och bara låtsas att det är jag själv som bestämt att det inte är läge att gå på bio eller gå ut och träffa vänner i sjok. Och att det faktum att jag nu lagar mer mat hemma än någonsin är för att jag själv vill det och har fått för mig att bli som "Nigella", "Jamie Oliver" eller för den delen mat Tina...
Jag tänkte också låtsas att det är för min egen skull jag bestämt att jag lever livet som är nu bara för att jag vill spara pengar och miljö. Att jag vill göra en stor förändring för att få bättre levnadsstandard eller något annat gammalt klyschigt ord som fina människor använder.
Jag har tänkt allt detta det har jag faktisk, men jag vet att det är en lögn för jag saknar det gamla livet även om mycket av förändringarna kommer bestå då vissa saker blivit bättre. Och när jag i fredags var ute och gick klockan 20:00 på kvällen så kom en analys till mig som jag gärna hade sluppit ta med mig men som jag känner är viktig att dela med mig av...
Men först...något trevligt...
Jonna det arma lilla flickebarnet som mormor Mait skulle säga har i veckan fyllt 25 år. Hon fick en heldag med trevligheter och vi fick ha trevligt med henne och äta tårta.
Jag var också glad att få lite annat att tänka på genom att fixa med allt det kalasiga, och medans jag gjorde det analyserade hjärnan det faktum att jag en gång var 22 år och gick omkring i livet tunn som en sticka med en relativt liten gravidmage. En mage som visade sig innehålla en liten tjej som vägde över fyra kilo. Jag tackar alla högre makter för att hon kom ut och för att mitt talesätt om att det aldrig är lätt att skita ut en fotboll genom ett golfbollshål visade sig vara riktigt bra och sanningsenligt.
Jag tackar min livmoder för Jonna och bannar den sen för att den fortfarande gör ont och det fast inget prat om sex hörts haha...
Vikt: Tänker att låten "She's like the wind" inte handlar om mig.
Längd: Men om jag sett rätt så är jag och Jennifer Grey lika korta så tja...
Tillstånd: Fundersam, uppjagad men hänryckt av hur livet faktiskt är.
Film: Tjorven och Mysak
Träning: Löpning med tungt flås
Det är fredag kväll i staden där jag bor, i fönstren lyser loggan från "Masked Singer" stark från alla storbildsapparater som gemene svensk nu har och jag tänker att jag själv önskar att jag varit intresserad så jag kan hänga med i alla diskussioner men känner att det ändå är bättre att låta bli.
Något är dock annorlunda i vår stad. Jag som brukar vara ute och gå känner mig plötsligt illa till mods och förstår först inte varför. Hjärnan jobbar en stund och så plötsligt förstår jag hur det är fatt, vad det är som pågår.
I gathörnet står ett gäng unga killar och röker de tittar surt på mig innan de fortsätter sin diskussion. Lite längre fram står ett annat gäng och hänger vid en bil intill en busshållplats, och där lite längre bort flamsar ett gäng killar och tjejer där de går vägen fram.
Jag går ett stycke till och när ett par killar skriker något till höger om mig och rivstartar i en bil då förstår jag hur det har blivit.
Jag, Anna...född på 1970-talet är den enda vuxna personen som är ute.
Borta är alla de människor och vuxna som brukade vara ute och bara vara på väg någonstans, kanske till en bio eller restaurang. Borta är de i min egen ålder som kanske var på väg till vänner eller ut för att ta en drink.
Det är ingen ute mer än de unga i min stad och klockan är bara strax över åtta en fredag kväll.
Corona och restriktioner i vårt land har gjort så att även den tidiga kvällen tillhör de unga och plötsligt förstår jag den sista tidens rispade bilar och sönderslagna busskurer. Det är liksom fritt fram nu, för det är ändå ingen där som ser...
Jag suckar och tänker att: måtte detta vara över snart så att vi får tillbaka vår gamla verklighet för den här nya, den vill vi inte behålla för den är inte rolig...!!!
Logg: Anna april 2021 ITMOC (In The Middle Of Corona), dagen då jag drog alla över en kam.
Laters...