Livsval, båtar och kärlek...
Lund...
Staden som inte har allt men som har en stor betydelse för mig.
Vi vandrar runt i staden Robban och jag. Ibland ser jag mormor Mait där i gränderna när hon är på väg för att köpa mjölk eller gå till posten och när hon svänger runt ett hörn är hon kanske på väg till domkyrkan och insuper alla intryck det stora skeppet och kryptan framkallar.
Och när vi går över det stora torget då ser jag henne stå bredvid mig vid karusellen som kostar några och tre kronor att åka. Hon förklarar att det inte blir någon mer gång även om jag inte förstod att man kunde styra planen upp och ner förrän det var försent. Det hela var jättebra för i resten av mitt liv tog jag sedan reda på hur karusellerna fungerade innan jag satte mig för att åka.
Så lärorikt och så bra.
Ja, hon var en riktigt bra mormor det var hon verkligen...
Sommaren tågar på och efter att ha åkt runt nere i Skåne och hittat ännu fler pärlor upptäckte vi området Kulturen i Lund där vi fick utlopp för alla våra barnasinnen.
Glädjen över att hitta en liveutställning om Elsa Beskows sagor visste inga gränser och Robban fick återigen använda den där "jaha det är dags igen, hon är för gullig men suck så jobbig ibland" minen. Jag tittar medlidande på min man och säger att det är okej att inte följa med. men förvånas återigen när han sätter på sig de blåa tossorna(såna som man tar på sig på sjukhus) och följer efter mig in och skojar loss en stund...
Jag har sagt det förut men...han är en fantastisk man som står ut med en så fantastiskt orolig, barnslig, rastlös, påhittig, drivande men söt tjej som mig :-). Ja, när man tänker att vi varit ett par så länge och han fortfarande följer med mig när jag drar i stängda dörrar då blir den varma sommaren ännu varmare och jag svettig och pirrig bara jag tänker på det...
Som stormen river öppet hav så möts vi här i natt...
Ja, så går den låttexten men i vår låt är det bara ett vilset skepp och bredvid den, världens bästa och finaste bogserbåt.
Och apropå båt...
Så lycklig hon ser ut.
Inte bara för att det sitter två tokar i båten bredvid utan för att hon hittat sin bogserbåt eller ja, kanske sin lots...
Familjen Vihittarpåochhittarut lever vidare med allt som följer. Vi är inte helt ovanliga men tillräckligt ändå. Vi skrattar och gråter, är arga och låter men mest försöker vi nu guida varandra på de vägar som vi väljer att vandra.
Ja, vad mer kan man önska liksom...
Tills nästa gång.
Laters...