Under en tröja på en filt...
Någonstans i universum...
Det är rätt märkligt det där med hur man förändras, fingrarna som förr flög över tangenterna flyger förvisso fortfarande men inte lika ofta längre. Lusten att skriva finns men disciplinen att sätta sig ner och ge sig hän har blivit sämre.
Jag saknar det naturligtvis och hade den funnits(disciplinen) då hade jag för längesedan skrivit att känslan av att äntligen hittat hem i ett jobb man aldrig trodde man skulle ha nästan sprängde hjärtat.
Eller att jag höll på att dö av nervositet den fredagen då jag bara skulle ringa hem för att kolla när vi skulle slaffsa tacos och fick veta att Kim skulle ta med sig sin nya kärlek Erik hem.
Jag skulle skriva att ordet äntligen ekade i huvudet då jag för några dagar sedan sprang 5 km på Öxnehaga utan att stanna för första gången på två år(alla ni som vet, vet att Öxnehaga är ett ständigt uppför, fast med ett skönt nedför slut).
Jag skulle kanske också skriva att jag fann mig själv liggandes på en filt vid Axamosjön då jag bestämt mig för att sola(något jag hatar) för att slippa vara en vandrande "fem nyanser av brunt". Kanske skulle jag lägga till att jag grät i smyg under tröjan som låg över ansiktet då jag hörde en låt av artisten Yasin som beskrev exakt det jag ser i ögonen på många av de ungdomar jag jobbar med i livet som det är nu. Ja, kanske skulle jag skriva om det och att jag är arg för att han är så duktig men en så uel tonårsförebild som även om han på riktigt är värd det, faktiskt inte skall ha några priser förrän han skärper sig och börjar lyssna på det han själv skriver.
Lite senare...
-Robban...mitt mål nu är att få så många jag kan att vända från den verkligheten! Jag berättar för min man när jag kommer hem för jag är så arg nu, på alla som har med barn och ungdomar att göra. Och i den stunden drog jag alla över en kam (som Yasin skrev) och i och med det fick jag själv ducka för kammens "tänder" innan jag sprang vidare i livet den dagen.
Analys: Jag är verkligen glad och nuförtiden ändå hyffsat avslappnad. Mitt skrivande sörjer jag lite men det får faktiskt stå lite back nu för löprundor och powerwalksessioner med dokumentärer, sommarprat och annat i lurarna. Men det finns där och nu när vissa saker som Corona, livet och annat släpper då finns mer uttrymme.
Och som ni ser finns nu ett nytt engagemang och vid sidan av det här inlägget så har jag skrivit en egen skolreform eller förordning eller vad det nu heter. Och vet ni...den är djävligt bra :-)
Så, kanske skriver jag lite mer nu när semstern tar fart med mannen som är min. Vi skall dra till Skåne land och mormor Mait stad. Där har vi hyrt ett litet hus jag och Robban men när...det får ni inte veta nu :-).
Och så Yasin:
Hoppa inte över att lyssna. Reinfeltd sa öppna ditt hjärta. Gör det nu och se bortom personen för det han skriver är sant tyvärr.
Nu skall jag gå ut och leva mitt liv och se till att andra också får göra det.
Jag skall släcka bränder!
Laters...