Dags att vara skottsäker...
Solen lyser och himlen är blå, la, la, la...
-Ja, det kan faktiskt hända att några av mina gamla vänner skjuter mig på plats...
Robban och jag vandrar sida vid sida utmed Vätterstranden, en lugn promenad i värmen och allt det vackra. För första gången på länge är vi lite spontana i vårt promenerande och samtalar om allt och inget. Inne i hjärnan lyssnar jag till min man samtidigt som den(hjärnan) hela tiden analyserar samtalsämnen och de svar munnen den är kopplad till ger. Föranledningen till svaret här ovan är lika viktig som banalt. Viktig för att man ibland måste fundera på hur man blivit och banal för att svaret ens behövdes...
Tjejen på bilden heter Anna.
Om ni ser henne spatserandes med allvarlig min stoppa henne då
för antagligen har hon förvirrat bort sig i en främmande roll...igen!
Elsparkcyklar...
Dessa fordon som nu splittrar den stad som är min, staden som innan varit så lugn och fin, eller...?
När vi går där utmed stranden övergår samtalsämnet ideligen att handla om detta nya lilla fordon. De ligger överallt och körs både mot enkelriktat och över trottoarer. I hög hastighet swishar barn och ungdomar förbi i alla åldrar och hjälm som krävs av alla upp till 15 års ålder på vanlig cykels syns ingenstans. Dessutom kör nya modeller cyklar som föraren trampar igång motorn på innan de med hjälp av handtaget(som på motorcyklar ni vet), nu också förbi i ännu högre hastiget med ännu yngre förare och med ännu mer frånvarande hjälm.
På en gata kör tre killar på elsparkcyklar i bredd in på en gata mot enkelriktat så att en tjej i en liten vit bil får väja för att inte köra på dem, de visar inte en min utan kör vidare nonchalant pratandes om ditten och datten.
Ja, ni hör ju det finns en hel del att avhandla. När jag går där och orerar vilt och brett gestikulerandes och pekandes, analyserar hjärnan det gnäll den hör och börjar signalera till resten av kroppen och så plötsligt börjar jag på riktigt att må illa.
Vem är detta? Jag menar Häxan surtant har man ju skojat om men det här det är ju på riktigt.
Tankar flyger tillbaka 23 år i tiden. Jag och några vänninor sitter och diskuterar det där med äldre som bara gnäller på allting. Ja, vi har ju alla stött på de där gamla "kärringarna" som alltid skall gnälla. Jag menar vem gör så...filosoferar vi.
-Om jag blir sån...då är det helt okej att skjuta mig på plats. Vi skrattar högt åt det jag precis sagt, totalt förvissade om att det där med "surkärringheten" aldrig kommer att drabba oss.
Men den här dagen, en evighet senare kände jag att det nog ändå är dags att fundera lite över hurdan jag blivit. Och kanske, jag menar kanske är det dags att köpa en liten skottsäker väst. Jag menar unga är ju unga och vad gör väl en liten elsparkcykel här och där?
Vikt: Om man tar på sig löst sittande kläder så känns det ju ändå rätt smalt
Längd: Om man tar på sig löst sittande kläder...då tror jag banne mig att man ser kortare ut???
Tillstånd: Lite lätt nervös men också lugn och glad.
Träning: Löpning i lite för lite utsträckning.
Film: Skruva den som Beckham(med elever) och serien The Crown(med mig själv).
Alla betyg är satta, intyg skrivna och planer inför nästa läsår är försiktigt nertryckta i jorden som små frön och dessutom nerskrivna i bakre hjärnan.
Själen lugnar sakta ner sig men är ändå lite nervös då jag imorgon skall vara speaker och från en scen presentera min första egna årskull hotellelever och deras klasskamrater som skall springa ut och ta studenten från mitt gymnasiums yrkesförberedande linje.
Nervositeten ligger kanske inte i just det faktum att jag skall säga fel angående eleverna utan i att jag helt plötsligt skall förvandlas till den häxa jag tydligen blivit och helt sonika börja gnälla högt i en mikrofon nära mig om...ALLLA DESSA ELSPARKCYKLAR SOM INGEN KAN KÖRA PÅ RÄTT SÄTT!!!
Eh...ja, visar lite bilder på min söta mamma Gunnel och mina barn istället och återgår sedan till att kolla lägsta priser på skottsäkra västar...suck...!
Laters...