Att vara gjord av ett material som inte finns...
Det finns stunder i livet då man känner att man nått alla gränser. Jag menar inte på ett dåligt sätt utan mer på ett stadie där man känner att nä nu, nu har jag upplevt både det bästa och det sämsta på samma gång. Att må bra och att må dåligt hamnar i ett slags dödläge och när man drar med fingertopparna mot kinden så känns det som om man inte är på riktigt längre, som om man är gjord av ett material som inte finns...
Helgen kom och gick och i lördags samlades familjen på ett Corona säkert ställe uppe i bergen bakom Gränna. Kaffe, varmchoklad och smörgås dukades upp och då lillebror Martin fyllde år fick vi även varsin prinsessbakelse för att fira.
När vi står där framför den fantastiska utsikten över sjön Vättern och staden nedanför fotar vi allt vi kan. Människor och djur i vår lilla familj ställs på en till synes strategiskt placerad sten där de förevigas i olika poser. Jag tittar på och i hjärnan zoomar jag in dem allihopa. Mamma Gunnel som nu är färdig vaccinerad men ändå inte riktigt vågar lita på att skydd finns, står på stenen och gör allt för att det skall bli ett roligt och fint foto. Lillebror Martin som egentligen hellre skulle duckat all fotografering någonsin är ändå med och kanske är det lite mer okej när hunden Ozzy är ett bra fotoobjekt. Robban som alltid gillar när det fotas och som nu skrattar med och poserar för glatta livet, tänk hur det var för bara ett halvår sedan.
Och så Jonna, den slöja av hopplöshet som hon bär kan nästan ingen se. Jag går igenom och tittar på alla kort jag tagit av min yngsta barn, det är många skratt och även lite glatt men jag ser igenom och jag vet att det är kämpigt.
"Vad gör man när man satsat allt på ett kort men dealern vid black jack bordet bara vänder upp joker efter joker?"
Vikt: Jovisst jag har kommit igång med min träning och två veckor i rad har det sprungits tre dagar i rad så jag känner att sinnet åtminstone lättar.
Längd: Häromdagen kände jag nog ändå att jag var lite lång. Men när jag tänkte efter lite insåg jag att det var för att vi hade AW och jag fick ha min svarta "high hat" på mig.
Tillstånd: Som sagt jag känner att mig allt lite overklig av alla whiplash upplevelser. Det bästa är att det där med att vara eller inte vara stulen till sist ändå försvann i känslor av att jag inte har det värst.
Träning: Löpning(som sagt).
Film: Har påbörjat ett lite utdraget "Pirates of the Caribbean" maraton med min familj.
I en tv serie för längesedan hade huvudpersonen en låt som hon spelade upp i huvudet då och då som skydd mot sämre mående. Eftersom jag inte mår dåligt men inte kan beskriva att jag mår bra, så finns det ändå en låt som faktiskt beskriver hur jag är skapt som person...
Jag lyssnar på låten och vipps, mår jag ändå bättre förvisso med lite skepsis då jag nu plötsligt och tydligen refererar till mig själv som en...evighetsmaskin?
Vänta!!!
Jinxade jag mig själv nu?
Haha...ja, Oavsett hur vi mår så går livet vidare och jag som tänker mycket tänker nu söka skola för att ta steget fullt ut och bli lärare, på riktigt.
Ja, jag kan faktiskt se det...Anna, läraren som inte bara ser elever utan ser rätt igenom dem...lärares och elevers beskyddare och...hattmakare...
Och ja, om jag nu inte är verklig så kan jag ju hitta på att jag är vem som helst, precis så som jag alltid gjort.
Laters...