Fem procent av hundra...
Nittiofem procent hur mycket är inte det?
Det är ett musbett på en kaka eller ett hus utan dörr. Det är kaffe eller te utan mjölk eller min säng utan en av mina två kuddar. Det är min cykel utan sadel och det är ett tåg utan restaurangvagn. Det är min kropp utan blindtarm och det är ett fotbollslag utan målvakt. Det är liksom tillräckligt för att allt skall fungera riktigt, riktigt bra även om det där med cykeln och sadeln inte låter så himla trivsamt.
Nittiofem procent är liksom inte kattskit...!
Jag har nu en fråga till mig själv.
-Anna...vad du än gör i ditt liv så är det alltid med nittiofem procents kapacitet. Du gör små fel här och där men bara för att du ibland inte hinner lyssna färdigt då du redan är i nästa eller för den delen nästa projekt där du skall hjälpa och fixa. Du är liksom alltid på väg och då blir det så, varför blir du så himla upprörd över de där fem procenten. Skärp dig, ta det lugnt och drick lite tequila eller nåt...
Ja, där fick jag.
Och det är bra att läxa upp sig själv ibland för man blandar ihop begreppen. Att reta sig på att man gör ett fel bland typ hundra rätt är inte rättvist för man ska vara snäll mot sig själv.
Japp jag lämnar det och funderar istället på mitt nya projekt, mitt delmål mot ett större mål. Mitt löfte till mig själv att springa 14 dagar i rad och minst 15 minuter varje gång.
Varför då? frågar någon...
Jo för att det skall bli självklart att springa varannan dag naturligtvis.
Tanken på att bli mitt eget löpar själv igen har funnits sen jag slutade på hotellet men alla stålbad gjorde att kroppen gjorde ont och det gick liksom inte. Nu har jag badat färdigt för en stund och då är det liksom dags. Jag är inne på den 13:e dagen och känner mig vinstlysten även om det ibland har varit lika obehagligt som när man råkar få ett hårstrå på fel ställe mellan benen i duschen, missar det totalt och drar ut det utan förbehåll.
Jag är i alla fall nästan där och jag känner mig fantastisk och trött. Man skulle ju kunna tro att löpning är bra för kroppen men är man i klimakteriet så triggar viss motion vallningar. Jag hytter med näven åt det hela men vad gör väl det när man tänker klarare och ideérna sprutar på vägen.
Jag är liksom tillbaka på så många plan och så går jag här och retar mig på fem procent...
Vikt: Om man säger så här...det känns ju att man släpar på några kilon som inte fanns förr då när man sprang i ur och skur, och skur. Tänker att det skall bli lite ändring på det nu.
Längd: När jag var liten såg jag att Willy Wonka i Kalle och chokladfabriken, satte pojken Micke Teven i en kolautdragar maskin så han blev jättelång när teleporterade sig själv så att han blev liten som en mus. Den skulle jag vilja testa.
Tillstånd: Mindre orolig, glad och fortfarande rätt osovsam #skittrött.
Träning: Löpning...13 dagar i rad.
Film: Blues Brothers en film jag vågat vägra vilket jag nu när jag sett den är stolt över.
Analysen av livet nu i sekunden är att jag som ni ser vaknat upp lite. Att analysera och fundera över de där sakerna som går fel har alltid tagit för mycket av min tid. Det är dags att dra vidare utan att se tillbaka, om jag inte gör något helt galet då förstås haha!
Imorgon är det fredag igen :-)
Laters...