Svett och etikett...
Jacka, halsduk, mössa och vantar...tjock tröja eller bara t-shirt, tunna byxor, tjocka byxor, jeans eller kjol...Sverige du gamla, du fria, du vad fn ska vi ha på oss glädjerika sköna...
Att få whiplashskador av våren är ingen konst och inget som någon av oss som levt här länge ifrågasätter. Att vi får ta en extra stor väska med oss till jobbet på morgonen så att vi har någonstans att lägga jackan på vägen hem är mer en vardagsrutin under den senare delen av halvåret som slutar med en sommar så skön om vi har tur.
I det nya lärarlivet dyker dock nya skador upp.
De är lite mer av det mentala slaget och i mitt fall dyker de upp när kläderna inte matchar vädret och när klimakteriet inte matchar min kropp.
Visst är det fint vid vår strand?
I fjärran växer siluetten av vårt nya landmärke det höga hotellet som kommer att dominera stadsbilden. Varje dag tittar jag på det och tänker att det kommer att bli en fantastisk arbetsplats...
-Den där, den får vi flytta på...
Klassrummet är kvavt och jag har precis lokaliserat den enda fläkt som finns i rummet. En av eleverna har den så lägligt framför sig själv längst bak och för att alla skall få en liten del lyfter jag fram den så att alla den kan nå får sig en pust av den fläkt den avger.
När jag ställt den längst fram och sett till att den rör sig lagom över alla, börjar min hjärna analysera läget, hur mår jag egentligen? Jag har precis kommit till skolan efter en relativt snabb cykeltur då jag som vanligt cyklar hemifrån lite väl sent. Kläderna jag valt var nog lite för varma då det verkligen gick från nordisk kyla till medelhavsvärme på bara några timmar ja, det är lite väl varmt nu, det är det verkligen
Lektionen börjar, jag pratar på som vanligt men så plötsligt tar cykelturen ut sin rätt och medans jag gestikulerar och instruerar rinner svetten längs ryggraden. Plötsligt känner jag något helt annat och fryser till. Jag vänder mig snabbt om håret som brukar svalla runt ansiktet hänger inte med utan klibbar mot halsen och jag känner nya svettdroppar som nu rinner ner mot näsan. Jag hinner inte tänka mer, vallningen slår till och och som vanligt har jag ingen chans att värja mig.
I panik rusar jag fram till fläkten och låter den kyla ner ansiktet helt utan att tänka på att jag nu står med hela ändalykten mot klassen. Jag hör skratten och vänder mig - Ja man är ju inte mer än människa...säger jag och hoppas att de inte ser att jag skäms lite.
Så småningom lägger sig värmen både i rummet och kroppen. Det kom ingen mer vallning och lektionen tog slut så småningom. Efteråt pratade vi länge eleverna och jag. Inte om värmen utan om allt annat och när jag till slut fick be dem gå kom jag försent till ett digitalt möte.
Jag kopplade upp mig och hamnade mitt i en diskussion mellan mina arbetslagskamrater och rektor A. Någon uppmärksammade min sena ankomst och jag bad om ursäkt så här...
-Förlåt att jag är sen, men mina elever ville inte gå. De tycker nämligen att jag är en sån fantastisk lärare...
Och det var precis så dom sa...att jag var fantastisk, med svett och allt...kan ni tänka er...?
Vikt: mindre tung och uppblåst.
Längd: Lika lång som vanligt...(bra inställning Anna...bra inställning).
Tillstånd: Lugnare full hjärna till trotts...och glad.
Film: Star Wars från Rouge One till sista filmen av de första :-)
Träning: Löpning
Värmen är skön och nu har vi verkligen fått ha vår några dagar. Jag gnäller och skäller på mitt klimakterie men njuter ändå av hur livet är nu. Som jag sagt så ser allt klarare och börjar känna att jag tillhör något igen. OCH jag har fixat en liten utmaning åt mig själv. Den går ut på att jag skall springa varje dag i två veckor. Hur långt spelar ingen roll så länge det inte är mindre än 15 minuter.
Jag har klarat mig bra det har jag verkligen.
Idag var dag nummer 6 och jag spran i 24 gradig värme, och om jag tyckte jag var svettig på lektionen i måndags...så var det ändå ingenting emot den svettpärla jag var idag.
Laters...