Analysen om loppis...
Ibland blir inget som man tänkt sig, man planerar och funderar och planerar lite till. Man flänger hit och flänger dit medans man fixar med ditten och datten för att allt skall bli så bra som möjligt. Hjärtat bultar och man sover nästan inte alls på nätterna för man är så nervös att det man fixar inte skall bli bra. Och så, när det är dags så händer det något som gör att allt går i stöpet och man står där och funderar på vilken sten man skall krypa under för synas så lite som möjligt för att slippa skämmas.
Ja men visst är det hemsk, det är det faktisk, och då är det ju tur att det inte var så det blev i lördags...
-Va?? Bara tio kronor...
Ja, det var så det lät lite då och då när vi stod där på loppisen, Robban och jag.
Människor kom och gick vid våra två bord, de klämde och kände på de av våra saker vi bestämt att vi skulle låta andra klämma och känna på, de saker vi bestämt var så värdefulla för oss att vi inte bara kunde låta dem försvinna utan att vi fick en slant och dessutom fick träffa de som nu skulle äga det vi en gång vårdat.
Analysen om loppisen...
Att stå på loppis och sälja saker är ingen vanlig företeelse i mitt liv. Men de gånger jag gjort det har jag insett att det hela är sorts kultur.
Det börjar alltid likadant, rutinerade köpare regnar in precis när man börjar packa upp. De gör en approach och kommer leende fram och pekar på det de siktat in sig på fullt medvetna om att man vill bli klar i tid för start och är öppen för allt. Den här gången gick det mest värdefulla vi hade en Keyboard till försäljning direkt och för ett löjligt billigt pris.
Det börjar alltid likadant, rutinerade köpare regnar in precis när man börjar packa upp. De gör en approach och kommer leende fram och pekar på det de siktat in sig på fullt medvetna om att man vill bli klar i tid för start och är öppen för allt. Den här gången gick det mest värdefulla vi hade en Keyboard till försäljning direkt och för ett löjligt billigt pris.
Sen kommer nästa vanlighet, efter de som fångar det bästa för bästa pris kommer de jag tycker är konstigast, för nu kommer de som lever för att stå på loppis. Ja, nu kommer de personer som alltid går runt innan start och kollar läget samtidigt som de köper på sig saker som de sedan själva faktiskt säljer direkt eller kanske nästa gång det är dags för loppis. De är märkliga det är dom, men visst jag förstår.
Efter dem kommer pratisarna. Det är de personer som har ett stort behov av att prata och använder loppisen som ett sätt att umgås och prata bort en stund. Jag gillar dom mest, de är både gulliga och trevliga och de köper faktiskt ofta något och blir då ännu gulligare. Det hela är ett mönster, det är det verkligen.
Efter de kommer alla andra de som tycker att loppis är ett bra sätt att hitta billiga saker på då man slipper blockets alla steg. Tyst går de runt och tittar, de nickar lite när man hejar och köper det de känner känns rätt eller det de eftersökte.
Men det har dykt upp nya företeelser sen jag senast stod på loppis. En ny sorts personlighet har dykt upp. Jag skrattade lite tyst för mig själv där jag stod och tittade på när en av de här personerna (en man) som utan att veta det var rätt genoskinlig med att han riktigt längtade efter det stora loppisfyndet, ni vet det där som kan göra att man tjänar en massa pengar. De här personerna siktar in sig på det som ser riktigt gammalt ut, de vrider och vänder på sakerna, de klurar och funderar, finns det en stämpel på undersidan? och om den finns vad betyder den då? Jag tänker när jag tittar på de här personerna att deras stora dröm är att få stå där i tv med Knut Knutsson som med gapande mun frågar en gång till om de verkligen bara gav en tia för den där lilla prylen. Haha...ja, och dessutom drömmer de kanske att jag skall råka se och sucka högt över att jag inte visste vad jag gjorde när jag satte priset. Jag tänker sen att de har rätt och suckar sen mycket riktigt men bara för att jag inser att jag nu inte kommer att kunna titta på programmet Antikrundan på ett bra tag.
Så tråkigt, jag gillar ju verkligen det progtammet.
Vi sålde bra Robban och jag, vi hade planerat och fixat och allt fungerade både före och efter loppis. Fast Jonnas barnvagn stod där den stod och jag blev lite ledsen när jag insåg att den inte var så populär som jag tyckte att den var och att loppisen nu var slut. Men så plötsligt när jag stod och packade ner det sista i de lådor som skulle till prylboden så sker det jag stått och önskat hela dagen. En ensam tjej med tre barn kommer fram och pekar på vagnen. Hon frågar lite försynt om den är till salu? Jajamen svarar jag och ler tillbaka. Vi pratar lite, hon provkör vagnen, och så till slut säljer jag vår fina vagn för 150 kronor. Jag ler när hon går iväg, jag tänker att det är 21 år sedan det senast satt ett barn i den vagnen och att vår dag på loppis inte kunde ha slutat på ett bättre sätt.
Vanliga livet rullar på.
I familjen "Taikon" funderar nu hälften av medlemmarna på om jag gjort rätt i de övningsuppgifter jag fått av univeristetet. Mamma Gunnel, Kim och jag har alla klurat på var en referens skall sitta och vilka paranteser som ska sättas. Det bästa med det hela är att vi alla lär oss något nytt. Ja, utan Kim då förstås men hon har pluggat på univeristet i Skottland men si då är reglerna för akademisk text lite annorlunda så helt lätt är det inte för henne heller.
Resten, Robban, Martin och Jonna slipper sådana tankar.
En av dem är speciellt glad och då inte bara åt att slippa tjat om akademsiska texter nej, hon är mer glad åt det faktum att hon är där hon ska igen, för nu har hon landat i London och ett eget rum har hon hyrt i ett hus där hon bor tillsammans med en vän.
Och i går kväll såg det ut så här i en story på Insagram:
"Jag känner mig verkligen lugn just nu, för första gången på vad som känns som en hel livstid"
Hon är äntligen Lonna igen och jag, jag är Anna Annalysen.
Naturligtvis håller jag med och stryker bort en lite glädjetår för hennes skull.
Naturligtvis håller jag med och stryker bort en lite glädjetår för hennes skull.
Laters...