Att vara packad eller inte packad, det är frågan...
I närheten av Jönköpings absoluta centrum funderas det vitt, brett och fullt ut på livet...igen. Hur länge kan man leva i en nerpackad lägenhet? Är det okej att tycka om de nya hyresgästerna som skall bo i lägenheten man inte vill att någon annan skall bo i? Och sist men inte minst var det verkligen okej att fråga Robban om man såg ut att spricka i en jacka när man var fullt medveten om att så var fallet...?
Och vidare...
London, denna härliga stad som bara skriker mys och levnadsgladhet. En stad som aldrig sover och som jag själv direkt skulle flytta till om jag vann 1 siljon, slapp jobba och liksom bara fick mysa och göra levnadsglada saker hela tiden.
Ja, det är verkligen en önskedröm och att Jonna eller Lonna som hon heter när hon är i London nu är där och får sig en släng av den sköna London sleven är fantastiskt. Ja, eller faantastiskt som man säger om man är avis, vilket jag inte får avslöja att jag är eftersom jag är hennes mamma...
Bild supsersnodd på Lonnas egen Insta...
Bild super snodd på Lonnas egen Insta....
Vilken pingla men så är det när man är liten och röd.
Eh...nä jag menar inte hästen a.k.a. Nils Erik utan den fina tjejen bredvid.
Hur går det då?
För tillfället ordnar sig det mesta för alla oss i lilla familjen Coronasuger. Jonna är som vi vet tillbaka i London, Kim är singel igen men reder sig och lever vidare.
Anna och Roberth lever också men mer rövare på gatan där de bor. De packar och packar allt medan löven faller utanför fönstret i den höst som är vanlig så här års.
-Anna det är 40 dagar kvar till vi skall flytta.
Robban som räknar dagar möts av ett litet skratt. Jag kan inte låta bli för även om jag också längtar så måste jag hålla det hela på avstånd för att inte bli totalt galen.
För visst var det så att vi inte kunde njuta den där dagen då vi fick se vår nya fina lägenhet, men medvetenheten om att datumet för flytt närmar sig med stormsteg är stor och det lilla skrattet kom sig av ren nervositet.
En nervositet som nu gör att det pågår en stilla kamp mellan de två flyttfåglarna i redet som nu rensas på pinnar, kampen om hur mycket man egentligen får packa när det bara/faktiskt är 40 dagar kvar.
Den ena vill leva som vanligt lite till och den andra vill det också men med allt färdigpackat.
Den sistnämnda personen borde man nog allt kolla under huven då personen verkar vara lite mer än lovligt galen och även lite rabiat faktiskt.
Vem det är?
No comprende på det liksom...
Vikt: Den här veckan tog jag på mig ett par byxor med utställda ben och såg ut som svampBob fyrkant. Tur de var sköna.
Längd: Flyttkartongerna når över mitt huvud nu.
Tillstånd: Uppjagad, uppsjåsad och sen, lugn....och glad.
Film: Fortfarande serien Downton Abbey (Robban sover snart i soffan haha...).
Träning: Spinning, spinning och ännu mera spinning.
Visst måste jag lugna mig lite det förstår jag ju men det är inte lätt. Det är mycket annat som pågår och jag känner hur jag stängs inne i en skör bubbla. En bubbla som behövs om man skall lyckas med att vara student. Naturligtvis kommer det att gå men det är ändå läskigt.
På universitetet.
Hemuppgift nummer 5 i mina studier mot en yrkeslärarlegitimation bestod i att hälsa på ett annat yrkesgymnasium. Jag har vetat det länge men tappade bort det i farten. Som tur är har jag ägnat stora delar av mitt yrkesliv åt att släcka bränder och fann en lösning. Som tur var så fick jag hjälp. Jag tog tag i ena änden av problemet och till min stora glädje tog någon annan som tur var andra änden utan att tveka. Någon som satt i samma sitts som jag själv.
Och vet ni vad...?
En gång för längesedan fick jag ett gäng hamstrar av min mamma Gunnel. Jag döpte dem alla till Malin. Nu förstår jag varför!
En gång för längesedan fick jag ett gäng hamstrar av min mamma Gunnel. Jag döpte dem alla till Malin. Nu förstår jag varför!
Laters...