Mamma Gunnel och Mandelmanns...
Att vara fördomsfull är varje människas lott. Ingen kommer undan, för även om man är öppen för allt så kommer den där dagen då man liksom faller dit i tanken på att något är som man tänker att det för att det bara är så...
Om man inte är Mamma Gunnel...
Denna kvinna som enligt mig som barn och dotter, är en sådan person som inte har fördomar.
De sista månaderna har hon varit mitt stöd i pluggandet, hon har rättat språkliga fel och placerat ut kommatecken när meningarna blivit för långa, och hon har påpekat och utpekat grammatiska fel.
Alla ni som läser den här bloggen, och gjort det länge, vet att det ibland behövs. Jag vet att ni vet, för i julas sa min kompis Sussi så här:
- Anna, jag läser din blogg, och ibland skrattar jag gott åt det du skriver. Men jag måste få fråga. Stavfelen, lämnar du dem med flit...?
Ja, ni ser ju. Och hon har rätt, jag försöker verkligen läsa om och rätta. Ibland rättas det dagar efter publicering, när det liksom är försent.
Men det har hänt något den sista tiden... Jag vet inte om ni märkt det, men kommatecknen har den sista tiden blivit fler, även om vissa stavfel kvarstår.
Japp jag utvecklas....
Mamma Gunnels närvaro i mitt pluggande gör så gott. Vi har diskuterat en massa om allt. Skolan som arbetsplats och skolan som lärosäte. Vi har också diskuterat människor i nöd och så, när vi är klara med det, ännu fler människor i nöd. Hur hjälper man alla?
-Mamma vet du? Äntligen börjar Mandelmanns på TV igen. Vi sitter vid TV:n den här dagen då vi samlats för att fira lite alternativ jul. Jag tittar på mamma som plötsligt rynkar på näsan innan hon deklarerar att, Mandelmanns...usch!
Min ögonfransar blinkar i en rasande fart, medans min hjärna försöker smälta att min mamma utan att blinka avfärdat det mest avkopplande, avväpnande program som finns. Ett program som enligt mig, verkligen passar henne som person. Varför?
Jag försöker ta reda på det hela en stund men min mamma är ovanligt låst i ämnet. Som om hon försöker komma undan.
Ja, många retar sig ju på herr Mandelmans personlighet tänker jag sedan fördomsfullt. Men mamma brukar ju inte ha fördomar. Märkligt...
Det går några dagar, jag kan inte riktigt släppa min mammas uttalande. Inte för att någon måste älska Mandelmanns, långt ifrån. Alla program är inte för alla, jag menar då skulle vi ju få se samma saker hela tiden. Nej, det är mer för att jag blir nyfiken, då min mamma inte brukar tycka illa om något.
Kan det vara så att mamma inte gillar dem som personer? Mamma brukar inte ogilla folk, även om det händer, men då på rätt premisser, och, efter tankar på hur man ändå kan vända trenden men inte funnit någon orsak. Men det är ju inte samma sak som fördomsfullt.
För någon dag sedan när jag och mamma pratar i telefonen får jag ändå tillfälle att fråga då jag inte kan hålla mig längre. Jag lyssnar till mammas svar och förvåningen över det jag hör, är lika skön som lättnaden. Min mamma tycker inte illa om någon! Hon tycker illa om något...?
Vikt: Efter att varit hemma en vecka med lite Corona och ändå varit hungrig så lite över 150 kilo kanske.
Längd: Lämnade in en tenta i form av en rapport som faktiskt såg ut som, en rapport, vilket gjorde att jag växte någon centimeter i sinnet. Annars lika kort som vanligt.
Tillstånd: Förväntansfull, lättad samt rätt glad.
Träning: Noll
Film: Ingen, tyvärr. Råkade titta på dokumentär serien om Jeffrey Epstein och blev traumatiserad.
Mamma G, denna legend, vad var det nu som var fel?
-Mamma, jag har funderat så, varför gillar du inte Mandelmanns? Vi pratar i telefon då det denna vecka varit det enda sättet att plugga ihop på.
Mamma skrattar inte utan, säger med den allvarligaste rösten jag hört på länge. - Det är inte det att jag inte gillar dem som personer. Det är det här med att plantera och odla! Mamma lägger vikt vid ordet odla och i min hjärna sprängs något. "VA? mamma gillar inte att folk odlar???
Jag himlar med ögonen och ber hjärnan hålla käften och lyssna färdigt. Mamma fortsätter och på hennes röst hör jag att hon menar det hon nu säger.
-Jag får bara så fruktansvärd ångest, när jag ser det där. De planterar och håller på och allt är så vackert och fint. Men jag vet...jag vet hur det är att ligga där i rabatterna och odlingarna och rensa till ryggen värker så man inte kan sova på fler nätter. Mamma kommer i tanken tillbaka till barndommen i möllan nere i Osby. Först skulle man rensa gången, och sedan var det potatislandet och rabatterna och sedan skulle man till kyrkan och sen hem igen...
Hon fortsätter och avslutar det hela med att påpeka att de minsann inte visar något av det där, allt är så vackert hela tiden.
Min hjärna lyssnade och slappnade av. Min mamma Gunnel tycker inte illa om Mandelmanns för hur de är, utan för att de inte hela vägen visar slitet och hur det verkligen är att ha den där fina gården.
Min Mamma får ångest av programmet för när vi andra ser härliga bilder på hur man odlar och lagar bra mat, på de fina råvarorna, så ser hon bara arbetet bakom, och minns hur det var att ligga där timme ut och timme in och rensa så ryggen skrek.
Stackars Mamma!
Som tur är behöver hon inte titta på Mandelmanns. Jag kommer dock att titta vidare, och nu med ett mycket vidare perspektiv, för jag vet, jag vet att det ligger mycket mer jobb bakom det där vi ser i rutan. Ja, plötsligt växte paret Mandelmanns hundra meter minst, i mina ögon.
Tack Mamma!
Du är oförändrad i de ögon som är mina, skönt!
Samtidigt i London...
Dagens Lonna
Ja, för nu är hon tillbaka och jag vet att hon är jätteglad för det.
Dels för att hon är där hon ska vara för att utvecklas. Dels för att London nu är det, hon kallar hem.
Här ser vi fyra vänner som bor tillsammans i ett hus i London. De fyra vännerna är nu återigen samlade. På bilden förenas de i glädjen över att den som ställde till det för de andra i huset nu har flyttat ut. Den visar också glädjen över att ha fått tillbaka det kök, som allt som oftast övertogs av den nu utflyttade personen.
Ja, hon är verkligen hemma!
Kram Unge!!!
Sist idag lägger jag nu upp en bild som vi aldrig får glömma!
Fadime!
Det är i dagarna, 20 år sedan hon blev skjuten av sin egen pappa strax efter att hon stått i riksdagen, och vädjat om att vi aldrig får glömma de tjejer och killar som blir utsatta för hedersvåld.
Gå in på gapf.se och läs mer
Glöm aldrig Fadime och Pela
Laters...