Landet som aldrig förklarar varför...
Under en bussresa till Göteborg, längs en gata vandrar vi...
Regnet smattrar mot marken, som svarar genom att lägga blöta pölar här och där. Jag tittar ner och parerar vattnet så att inte skorna skall bli alldeles genomsura. Medan jag hoppar framåt funderar jag på varför pölarna ligger just där, där man ska gå. Jag vandrar gata upp och gata ner i Göteborg. Bakom mig går ett gäng ungdomar som nästan alla är klädda för ett väder av annat, soligare slag. Fast de fryser så fortsätter de att vandra och jag tänker att de är så fantastiska.
Vi vet alla varför vi vandrar där med dyblöta kläder, och jag tänker att det är just därför de fortsätter att gå där med mig de arma eleverna. Hade de inte vetat varför och hade ett mål, så hade de inte gått ett enda steg.
Jag känner regnet tränga sig in under min jacka, sen min tröja för att nå till slut nå huden och jag tänker att ja, det är tur att jag också vet varför, och har ett mål, där jag går...
Som om någon fångat knippe solnedgångar och ställt dem för allmän och ständig beskådan, står den där lampan på hotell Sas radisson blu i Göteborg.
Att veta varför är viktigt. För att en människa skall komma framåt måste den veta varför saker och ting sker eller är som de är. Visst kan man sträva framåt ändå, men det går liksom lite trögare och inställningen i hjärnan kan också bli negativ i plural. Sverige är ett land där man oftast inte förklarar varför. Mitt i landet står jag i all min frustration.
Min mamma Gunnel ägnade mycket av min barndom åt att förklara varför i alla lägen, ofta med långa utlägg som följd. Hon har senare förklarat att hon gjorde så för att mormor Maits generation aldrig pratade om saker som var viktiga och svåra. En generation som ansåg att "varför" inte behövdes då det var onödigt, eftersom alla sköter sig bäst själva.
Jag vande mig vid att prata och förklara. Att reda ut, och bena ut, för att slippa onödiga situationer som både tar tid och energi. Men visst har jag haft stunder, speciellt under mitt ledarskap då min egen vilja att komma framåt fortare, gjort att jag tyckt att "varför skall man behöva förklara vuxna saker för vuxna?". När jag i skrivande stund tittar på meningen, känner jag i och för sig att det där fortfarande är sant, dock är det ändå viktigt även här. Vad gäller ungdomar så är det i min värld ett no, no att säga fy,nej, kanske, inte och därför, utan att förklara varför. Det är lite som att skjuta sig själv i foten, och sen undra varför det blev så.
När jag ser kravaller på tv, så ser jag ett gäng unga förvirrade hönor som springer runt och skriker varför för full hals, hönor som tyvärr också bara ser poliser som hotfullt skriker därför, tillbaka. Det är naturligtvis inte polisernas fel. Jag känner däremot att jag är privilegerad som hade kvarterspoliser när jag var liten, och visste vad de var till för, då de alltid pratade med oss barn och förklarade just varför! Kanske finns de än, vem vet?
Vikt: Lätt på foten men stor ändå.
Längd: Var inte minst på bussresan. Positivt!
Tillstånd: Vet inte riktigt. Rörig men glad kanske...?
Film: Spiderman: No way home... Underhållande med alla gamla Spiderman karaktärer.
Träning: Spinning, walking och löpning.
I min egen vilja att nå fram till elever i min direkta närhet hade jag faktiskt en hel lektion som jag döpte till "VARFÖR". Vi ägnade en hel timme åt att diskutera allt från, varför man läser matte, till varför lärare blir arga i vissa situationer.
-Jag kan inte svara på allt, då jag aldrig skulle påsta att jag är allvetare, men ställ era frågor så ska jag åtminstone försöka...
Jag tittar ut över klassen där mon chi chi ögonen blir till springor, då hjärnorna arbetade snabbt.
En timme senare lämnar de mig fulla av nya kunskaper och förståelser. Jag kände att jag triumferat livet en stund, men insåg också att här, här behövs upprepning.
-Är det något som är oklart så fråga gärna igen, avslutar jag. I min hjärna Silvia vinkar jag åt dem medan de går ut.
Varför?
Jo, därför att jag inser att om jag fortsätter då kommer mina elever att bli drottningar och kungar av förståelse och empati. Åtminstone de som är öppna för det.
Undomarna på bilden har inte med texten att göra!
London och Lonna.
Det skrivs en massa därborta i dubbeldäckar land. Uppgifter och annat som hör utbildningen till skall in, då även skolan i London går mot sitt slut.
Jag har tyvärr inga bilder från livet där borta denna gång, då det där med kontakt och fotande liksom inte hinns med.
Istället blir det bilder ur mitt eget liv som det såg ut i lördags, som nu kommer här i en strid ström...
Japp. Anette fyllde 50 och jag, jag hängde med.
Ja, ett tag i alla fall, pumpa tiden hann liksom inte infalla...tror jag!
Laters...