Jag var sjukligt ett med karaktären. Du och jag Ronja, du och jag...
Sakta vandrade vi genom landskapet Robban och jag, båda med samma mål och båda lika glada, ja man skulle kunna säga att vi var ett med uppgiften men med en viktig skillnad. Den ena av oss (jag), hade en sinnestämning som sakta byggts upp det senaste dygnet, en sinnestämning byggd av barndomskänslor. Känslor som jag skulle få uppleva i parti och minut om jag hittade det jag letade efter.
Vägar och stigar slingrade sig stadigt uppåt, och landskapet blev bara mer och mer så som jag mindes det. När jag kravlade mig upp den sista biten, vek runt ett hörn, och kom ut på bergsknallen fanns det ingen hejd på känslorna, Topplocket gick helt då jag äntligen och plötsligt stod där, mitt i min egen barndom...
Skogen och träden runt huset där jag, Martin och mamma Gunnel bodde hade tidigt hjälpt mig lindra känslor jag inte kunde ta på. Jag var tidigt allt som oftast ute i skogen och vandrade bort det som var jobbigt.
Boken om Ronja kom, och för min generation blev den en Harry Potter sensation. När filmen så kom var vi i samma ålder, den lilla hetlevrade brunetten och jag. Jag blev så tagen och så ett med karaktären att det nästan var lite sjukligt. Att jag dessutom fick se borgen på riktigt uppe på Sörknatten där filminspelningen pågick hjälpte inte sjukligheten. Höjden var dock när min teatergrupp Amanda, bjöd in en av de sminköser som arbetat med filmen och vi fick insidesinformation, då blev jag även ett med Hanna Zetterberg...stackarn. Och sist men inte ett dugg minst, påbörjades en jakt på pojkvänner med rött och helst lockigt hår. Jag hittade några men lade genast ner projektet, då pojkar är pojkar, och då spelar hårfärg ingen som helst roll. Så Birkpojkvänner...nej!
Anna anno 48 stod så äntligen på berget och letade fler tecken på rövardöttrar, grådvärgar, vildvittror och rumpnissar, lilla Anna anno 10 står bredvid. Hon pekar och domderar såklart.
Att jag delvis hittade vad jag sökte vet alla som känner mig. Bilder på hur jag står mitt i helvetesgapet, kablades genast ut. Jag var verkligen lycklig, och även om jag lovat mig själv att bli vuxen en dag så var detta inte den dagen. Ett vårskrik hördes över lanskapet och när det var klart, då gick jag ner till verkligheten igen.
Jag lovade mig själv att snart komma tillbaka och hitta det jag missat.
Ny termin både här och där gör att livet blivit mer stilla än det varit de här sista månaderna. Lite tyngre går jag in i lätta tankar på att ett gym i dagarna öppnar i huset bredvid mitt, hurra!
Försökte idag att se över en elev och misslyckades så längd, fortfarande liten, alternativt elev ovanligt lång. Tillstånd glad och förväntansfull. Film har blivit serier i kategorierna Game of Thrones och Sagan om ringen, tungt.
Anna och Cilla ja, vi var riktigta tonåringar, snurriga och yra i livet som det blev efter mellanstadiet. Funderingarna i förra inlägget lägger jag åt sidan i detta nu. Svaret från min man stämmer ändå inte då jag och Cilla gick i högstadet när vi var yra ihop, och Robban är faktiskt ett helt år yngre än mig.
Jag går vidare i livet, Robban tar jag med mig då han valt att leva och bo med mig. Cilla är där ute någonstans. Jag vet faktiskt inte riktigt var, men jag hoppas att hon har det bra :-)
Lonnaland
I London springer livet på. Jonna arbetar på bio och gör det hon är bra på. Möjligheter om annat finns där framför henne i staden där mycken film produceras. Kontakten med en kär lärare är tagen och hennes egen film visas på en filmfestival i november.
Fantastiska unge kör bara kör...
Va...?
Vadå, voffer då då?
Hmpf...ja se rumpnissar!
Kommande inlägg:
Fantastiska skola
Snurriga läraren
Kram Alla
Kram Jonna
Kram Kim
Kram Robban
Kram varenda unge i hela världen
Kram Ukraina
