När tid finnes...
Kära blogg, nu är vi där igen...
Tiden rinner iväg, och visst är det rätt märkligt att det är när man inte hinner med, som man skulle behöva bromsa in, fundera, och ta in att saker sker. Så sant, så sant, men det blir omöjligt då det som sker, sker i raket fart. Eller som man numera säger i min familj i "jag vill ut fart", eller som det står i bibeln...ett barn är fött.
Det var bråttom, när han landade och kom ut, det lilla nya livet, som såg dagens ljus och sa, tittut!
Ja, så var det. Man skulle kunna göra tusen analyser, men det behövs inte, för även om det blev ett akut kejsarsnitt, så var det ännu en förlossning. Och mamman är som ni ser okej, om än lite omutmlad. I en jury bestående av sin egen familj blev hon så till slut, vald till "årets ledande kvinna", med motiveringen: med ett stort lugn, och en urmoders styrka, gav du allt!
Men, hon stod inte själv. Naturligtvis stod det bredvid henne en man, som med hela sin visdom, kännedom och styrka, gav det stöd som behövs. Han blev i och med det "årets man, ledandes årets ledande kvinna" , och tillsammans är de ett team med en sällan skådad följsamhet i all de gör. The perfect match...
Åh du lille...
Men det finns en sak som var ett snäpp mer fascinerande än ett nytt liv den där dagen då vi fick träffas. Det finns en person som för första gången kom nära ett liv som bara funnits i några dagar. Det är rätt sällan man får se någon bli betagen, men det fick jag den här dagen.
Hur kan något vara så litet? Finns det verkligen så här små händer? Då och då smög han fram för att titta en gång till, och klappa det lilla mjuka fjuniga huvudet. Jodå bilder hade han ju sett, men de förstorar ju på något sätt. Fascinerat tittar jag på när min man tassar runt det nya lilla livet. Jag blir så varm inombords. Han har alltid varit omhändertagande. Den som bakar och hittar på det roliga, allt för att ta hand om och roa, både barnen och mig. Det var han som hämtade Jonna på dagis utan att tveka, där möttes han av en bajsblöja, men ändå stod kvar likt en krigare gjord i sten.
I några sekunder blir jag sorgsen, och behöver titta bort. Alla som vet, vet. Vi har gjort våra val, han och jag, dock alltid tillsammans.
Jag älskar verkligen den mannen...!
Som en solid klippa står han kvar bakom alla oss tjejer, den här dagen totalt förundad, beundrandes det nya livet. Hans stolthet vet inga gränser...
Bästa moffa!
Nu undrar kanske någon var bilderna på mig är...?
Jodå de finns, men just nu gömmer jag dem i garderoben tillsammans med alla de ord som lilla Elisabeth inte får säga ha ha ha....
Kära bloggen, nu är det lilla livet här och mitt eget barn mår bra. Tacksam är jag, och så, så stolt. Hon är bäst min lilla Kim.
Nu är det snart bara dig lilla blogg jag har att skriva. Detta då jag snart skrivit färdigt min sista text i yrkeslärarutbildningen. Trettio sidor och mer är på pränt, en förklaring av hur jag planerar för att ge mina elever en egen yrkesidentitet och chansen till ett liv i trygghet.
Sidor som förhoppningsvis också ger mig min yrkeslärarlegitimation, och som i och med det avslutar den resa som började höstterminen år 2021. Jag är nöjd då detta betyder att jag kortat ner min utbildning med nästan mer än ett halvår. Skönt!
Jag har skyndat, men långsamt
Ja, jag är faktiskt rätt så himla skitbra, det är jag!
Laters...
Kram Kim och Erik
Kram Det nya lilla
Kram Ukraina
