Annalysen Analyserar

Hon lägger tillbaka det lilla täcket som hon faktiskt riktigt bryskt slitit upp och mumlar de ord som jag som vanligt var tvungen att processa för att förstå...

 

När Kim väl var född och vardags livet drog igång ordentligt med räkningar, matlagning och städ av egen lägenhet samt matning och blöjbyten ja då kom ytterligare ett problem för mig.

 

Jag var livrädd för att åka buss.

 

Visst jag var ute och gick med lilla Kim i vagnen men jag blev lite begränsad av min nya rädsla och livet blev därför väldigt snabbt enformigt och jag kände mig väldigt instängd.

 

- Men vadå rädd för att åka buss?

 

Jo jag fick någon slags vaneföreställning om att jag inte skulle komma på och av med barnvagnen. Bussarna på den här tiden var inte lika smidiga som i dagsläget.

Det var ofta många trappsteg för att komma på och av, dörröppingarna var inte heller så breda som de är nu.

Och lilla Anna var just det Lilla Anna!!!

 

Men så kom det då en dag då jag tog mod till mig och gav mig av upp till mamma Gunnel på Öxnehaga. Det gick ganska okej och människor är ju ändå rätt hjälpsamma.

 

Det var andra saker som inte heller funkade som det gör idag. Till exempel det här med att kunna kommunicera via mobiler.

Det fanns ju inte så många mobiler på den här tiden och en liten tjej som jag hade absolut ingen.

 

När jag väl kom fram till mamma Gunnel så var hon inte hemma.

Hade det varit idag hade jag ringt henne och frågat var hon var och om hon var på väg hem.

Men det gick ju inte för den enda telefonen som fanns i närheten var inlåst där i vårt kära radhus i Bullerbyn.

 

Det var bara att vända på klacken och gå tillbaka till busshållplatsen och vänta på nästa buss.

 

Typiskt!!!

 

Min mamma bor ju nästan längst upp på Öxnehaga och det var inte många hållplatser innan den jag stod på så det var i ingen i bussen före mig och ingen med mig på min hållplats.

 

Nu kom min skräck och jag höll på en stund innan jag till slut fick upp barnvagnen på den förgjordade bussen.

När jag är klar och ändå rätt nöjd med mig själv, då händer det konstiga.

 

Istället för att stänga dörrarna och köra, hör jag hur chaufören som är en kvinna drar i handbromsen och öppnar dörren till det lilla båset som hon sitter i och reser sig och stegar bak i bussen till mig och min vagn.

Lite bryskt och med bitter min lyfter hon på det lilla täcket i vagnen där lilla Kim ligger och sover. Det finns ingen vänlighet utan bara en barskhet i tonen när hon säger.

- Ja de är ju för söta det där små...

 

Sen går hon och jag förstår inte....men efter en stund på bussen förstår jag...

 

Det är på den här tiden helt gratis att åka buss.

Och den här busschaufören trodde att jag tjuv åkte...men va!! så skulle aldrig jag göra...

 

Ledsen klev jag av bussen och vagnen, ja jag vet inte om jag fick hjälp men efter detta tog det väldigt lång tid innan jag åkte igen.

 

Ett tag  efter den här händelsen när jag hade varit så där mörkrädd en natt och sovit noll timmar, och på morgonen bara ville att min mamma skulle komma.

Då la jag Kim i vagnen och gick upp till Bullerbyn. För lilla mig klockan sex på morgonen var det en jättelång väg att gå och bara uppför.

Jag hann träffa min mamma i någon sekund innan hon skulle till jobbet...suck...