Annalysen Analyserar

 

 

Min lilla resa höll på att ta slut och när jag försökte tänka på annat så gick tankarna till allt det som hänt.

 

Stället jag besökte var så likt det jag själv jobbar på och alla var så snälla och nyfikna på mig och vad jag gjorde där.

Ett tag igår kväll så funderade jag också över det där sista om vad jag egentligen gjorde där och kände mig på sätt och vis lite misslyckad.

Men när jag sorterat mig och bestämt hur jag skulle hantera situationen så var jag nöjd och idag har jag pratat med berörda så som husfru och chef på plats, och det jag oroade mig för igår klarade jag utan att förarga eftersom jag kom fram till att ibland får man backa lite och tänka att råd är bättre än att slå ner på saker som man själv vet kräver lite mer och då hjälper jag inte till om jag som "häxan surtant" kommer där och mästrar.

 

Och som jag sa...min like är lika duktig som jag själv och erfarenheterna oss emellan saknar skiljelinje eftersom vi i stort sett gjort samma karriärsresa.

Hon listade ut det mesta helt själv och då kommer hon att lista ut resten med på egen hand, men kanske då lite snabbare med mina råd.

 

Japp Mission Completed som man säger på samma språk som man säger I´m so fucking tired och det betyder ju då att jag har gjord det jag ska men att jag är fruktansvärt trött nu.

 

Så här sitter jag nu och bloggar.

Jag är så glad att jag gjort det jag ska och...att jag lever...

 

Ja för när jag satt där med min lilla kaka och min stora oro på flygplatsen i Karlstad så la jag upp en bild på instagram där jag i princip berättade för världen om min dödsångest och tänkte att nä he...det där tar jag bort för man ska inte jinxa sig själv det är dåligt....

Men jag bestämde mig för att det fick vara kvar och just i den stunden började jag fundera lite över kakan jag åt på och att även om mannen i luckan sagt att den är som en helt vanlig kokosboll med vispad äggvita och så vidare så smakade den väl ändå lite märkligt...och seg var den med. Men jag tänkte att han sa ju faktiskt bara att den påminnde om en kokosboll och han var så trevlig och serviceminded och vi hade skojat så mycket med varandra så det var nog bara så att hans recept inte föll mig i smaken...

 

Så var det inte...

Och jag som är den minst mat kräsna i hela småland tyckte nog att nu är något är jätte fel.

Så efter min tredje sked(kanske fjärde) då börjar jag underöka kakan.

Den trevlige mannens trevliga trevlighet försvann i mitt tycke i samma sekund som jag såg den gröna färgen på hela undersidan av kakan som i övrigt var brun och vit och jag tänkte att SKIT...jag kommer inte bara att vara skiträdd när jag flyger hem, jag kommer dessutom möjligtvis må jätte illa och ha magknip.

Det där var inte vad jag behövde just nu och plötsligt kände jag mig så besviken...på den trevlige mannen.

 

Jag visade honom naturligvis kakan och fick lama ursäkter om än det ena än det andra men var inte så intresserad. Ointresset och min flyg oro gjorde så att jag inte gjorde en stor affär av det hela för jag var så rädd att jag skulle bli dålig. Men jag har ju också en ovanligt stark mage som brukar klara det mesta.

Jag valde en marabou choklad kaka som ersättning i det enda syftet att den kanske var fet nog att linda in det äckliga i kakan i någonslags kokong där i magen.

 

Så där var jag, mer än nödvändigt rädd på grund av den äckliga mögliga kakan, och hela situationen gjorde min hemlängtan större än min flyg oro....

 

Men allt gick bra till slut.

Planet lyfte och mitt humör med för solen lyste så vackert på molnen däruppe och jag tänkte tankar om livet och vad härligt det är och...vad fantastiskt att man kan flyga igenom molnen sådär lätt när jag hörde på TV igår att ett moln väger flera ton.