Följsam ja... Kappvändare nä...
Ja vår semester är inne på upploppet och sommaren hjälper till genom att visa sin rätta sida.
Men för min del spelar det ingen roll. Jag har haft mitt och nu följer en spännande tid och när jag igår gick genom världen och funderade på hur det är att vara den där som analyserar varenda sak, händelse och person som korsar livsbanan då fick jag mig en käftsmäll till av livet men denna gången för att på riktigt...vakna...
Ibland blir jag så stolt över mig själv eftersom jag är så rättvis som person, och denna dag var det inte allt det andra som analyserades utan ämnet för dagen var efter att ha vridit några av världskriserna ur led jag själv. Jag menar, man kan inte bara analysera alla andra, det är inte rättvist...
Igår var jag ute och speedwalkade, solen gassade och det var härligt ute. Jag gick där och analyserade livet som det är och mig själv som person. Det måste man göra då och då det har jag sagt många gånger...man måste.
Så är det och efter att ha funderat över om jag är en kappvändare eftersom jag alltid analyserar andra i tusen bitar för att sedan kunna manövrera mig efter deras svängar så att de skall må bättre så kom jag fram till att nej...kappvändare är jag inte. Jag är för ärlig för det och att vara kappvändare och föra andra bakom ljuset är jag definivt inte då jag är många saker men inte elak.
Lite ledsen blev jag också då jag insåg hur jag lever mitt liv och kanske har det lite med självförtroendet att göra när man gör som jag.
Sen kom jag på att jag är bäst och att jag är lika trygg som otrygg och då är det 100% åt båda hållen.
Hängde ni med?
Nej knappt jag själv heller men jag nöjer mig där och tackar livet för att jag alltid hittar en väg att puscha mig själv och andra ändå.
Ibland blir det inte som jag tänkt men då har världen tur att jag också lider svårt av "Stockholmssyndromet"
haha...ja...jag är så bra!
Min inre röst har pratat mycket de senaste åren och ibland har det varit rena rappakaljan men nu...
Allt detta hade jag tänkt diskutera med mamma Gunnel eftersom det är bra att få lite inputs i sina tankar så ett telefonsamtal planerades när jag väl kommit hem. Då hände något och jag tänkte att ibland livet, är du för märklig. För när jag gick där och tänkte så det knakade så stod hon plötsligt där i solen på gräset.
Jag var långt hemifrån men jag tänkte att ja, det har hänt så många livsomvälvande saker i positiv anda den här sommaren med vänliga människor och en resa som var allt och nummer 12(lyckonumret) som dykt upp hela tiden att ja så här är det för mig nu och förhoppningsvis fortsätter det så. Jag går i rask takt mot min mamma som står där i solen och jag är så tacksam så jag nästan trillar åt sidan.
Vi sätter oss ner i gräset och pratar en lång stund innan vi säger adjö och när jag går därifrån tänker jag på Arja Saijonmaa:s "Jag vill tacka livet"
Mitt möte med mamma Gunnel gjorde mig redo för ännu en höst och jag tänker att den måste liksom bara bli...BRA!
Men jag måste också få visa en sak som hände nu när jag var borta och att jag la upp kort lite då och då på instagram har väl en och annan sett. Ett av korten gav mig en sådan fantastisk liten konversation med min äldsta dotter och den värmde riktigt i hjärtegropen.
Se själva...
Haha...ja
Lilla Kim.
Den tackar jag för och tar med mig i höst.
Bilden överst visar gårdagens besök på bio och filmen Valerian bjöd på allt och var nog ändå lite snurrig. En stund in i filmen kunde jag inte undgå att tänka...vad är det jag tittar på?
Jodå den var välgjord, bra och underhållande men tyvärr inte helt oförglömlig en blandning av Star Wars, Femte elementet och en teen movie.Men se och le visst...
Så...nu är det dags att avsluta och med detta inlägg som innehöll allt i känsloväg tar jag nu farväl och går mot imorgon då det är fredag och sista dagen på den här semester perioden.
Vi är alla diamanter som tar form....
Laters....