Tur de France...
Ja där stod vi bakom kravallstaketet och filosoferade och funderade. Kanske skulle vi få se en av de där cyklisterna som precis gått i mål där mitt på Champs-Élysées, Paris paradgata som börjar med Louvren och dess trädgårdar och slutar med triumfbågen(eller tvärtom).
En av de där cyklisterna. Det är mitt uttryck!
Men en av oss vet ju exakt vem som är vem och hur bra eller inte de där cyklisterna faktiskt är...
Ja Robban han vet exakt och att Chris Froom eller Christopher som han egentligen heter är en av de bästa och en värdig vinnare av Tour de France, det vet han definitivt. Men när vi står där och tittar på bussen som det står SKY på och hoppas lite på att han skall komma ut och vi liksom nästan hänger lite på staketet, då händer det något fantastiskt....
Men vi tar en sak i taget!
Dennar resa som varit en enda stor härlig upplevelse hade som jag berättat förut ett litet, litet syfte. Och att Robban planerade lite bakifrån är ingen hemlighet. Och att han i många år har gjort försök att verkligen få se Touren (som man så coolt kallar det om man är inbiten cyklist) live så att säga kan jag vittna om eftersom jag varit med varenda gång.
Dagen började dock med ett besök på Louvren, men den upplevelsen får liksom vänta lite då jag måste få ur mig gårdagens avslutning som blev så perfekt.
Efter 5 timmar inne på, i, under Louvren så gick vi lite vimmelkantiga därifrån.
-Om vi sätter oss och äter någonstans nu så kan vi få se förspektaklet med caravenen och allt det där andra. Robban går bredvid mig och jag nickar.
Vi hinner inte gå långt mot det ställe där vi tänkt hitta mat, ett ställe som ligger tillräckligt nära en av de platser där cyklisterna skall susa förbi och även den där caravanen alla pratar om, förrän vi hamnar i en "security" kontroll. Vi får alla som skall gå in på området som nu är avspärrat för tävling och annat, visa vad vi har i väskorna. Sen blir det kroppsvisitering, tjejer åt vänster och killar åt höger. När vi sedan kommer in och hittar ett matställe tar det inte lång tid innan folk som nu står längskravallstaketen samt hänger i lyktstolpar klättrar på väggar med mera börjar hurra för nu...nu börjar "spektaklet".
Vi äter snabbt upp vår mat för att få en skymt av det som sker och jag som inte riktigt förstår får veta att först, några timmar innan cyklisterna kommer då får de som sponsrar loppet sin chans att visa upp sig. Allt i en lång glädjefylld kortege. Eller en reklampaus live, som jag skulle kalla det.
Men hur eller hur det här är en del av Tour de France och så är det bara. Man går(om man kan) man ur huse för att se det här också reklam eller inte och alla är lika glada för det.
Ja det var ren och skär glädje och alla var så engagerade och som ni ser det var stegar i alla former, pallar och lådor allt som gör att man ser lite bättre och jag som antagligen var den minst cykeltokiga drogs också med i cirkusen och glädjen...
Japp där hängde jag på en husvägg och tog kort, inget konstigt alls...
Och så mitt i allt detta Robban...min man som fått Juli månad att helt sonika byta namn helt hemma hos oss till "Tour de France"
När kortegen sen var slut så var vi det också. Och för att liksom få tillbaka lite kraft för "the grand finale" så gick vi till hotellet och vilade en stund.
På gott och ont. Det var mycket liv och folkfest och det skulle komma mer och mer folk. Så efter en stund travade vi i rask takt ner mot Champs-Élysées enbart för att inse att de hade stängt av mycket mer av det område vi ställt in oss på, så det blev lite panik en stund innan vi hittade upp till målområdet och snällt fick ställa oss lite bakom alla andra...
Men vi hittade ett ställe där vi såg någorlunda och till slut fick vi se hur det susade förbi gång på gång då de varv efter varv rundade triumfbågen...
Ja det hurrades och pratades på alla språk i hela världen runt oss, man drogs som jag sa med och efter en stund var jag nog ändå en liten cykelnörd någonstans långt därinne i hjärteroten.
Och de kom i mål till slut och även om inte Chris vinnaren av hela touren vann just idag så var han ändå dagens stjärna.
På storbildsskärmen fick vi ändå se prisutdelningen och sen, sen var det hela över.
Vi gick ner mot det ställe där vi först såg kortegen och allt det andra för Robban tänkte att där, där kommer nog alla som är något i cykelvärlden att hålla till och kanske en och annan stjärna.
Sagt och gjort och vi travade ner mot Louvren igen och den tvärgata som tidigare passerat och sett bilarna med alla fina cyklar på taket, och där, där stod vi som sagt...och hängde på kravallstaketet.
-Vill ni komma in och se?
En man kommer emot oss där vi står och hänger, vi håller precis på att rätta till kravallstaketet som håller på att falla framåt. Jag tittar på honom och han fortsätter, här ni kan få min biljett så kan ni komma in och få se dom på nära håll. Han håller fram en stor biljett och jag tittar på honom.
-Is it for two? Han skakar på huvudet.
-Min vän har en. Vi skall gå. Ni får hans också.
Jag tittar på Robban som står bredvid. Han tvekar lite men jag tar emot biljetten och tackar glatt. När vi fått vännens biljett ser vi nog lite chockade ut och den vänlige mannen pekar.
-Där borta...ni går in där borta. Jag börjar snabbt trava bort mot slutet av gatan.
-Robban kom nu! Vi går mot slutet av gatan där poliser och vakter står. Vi visar biljetten och de släpper in oss.
Där står vi sedan bakom avspärrningarna och tvekar. Då kommer mannen som gett oss biljetterna emot oss, han är på väg ut och han ler och pekar.
-Där, ni kan gå hur ni vill...
Jag som är den minst cykelintresserade i hela Paris manar på Robban som muttrar något om att vi säkert missat alla och att det är över.
Men det är det inte.
Det tar inte lång tid förrän vi får en skymt av många av de stora stjärnor som deltagit i Touren. Jag kan inte namnet på många men en vet jag absolut för det namnet sägs lika ofta i Juli som Robbans namn sägs i våran lägenhet på ett år(och det är många).
Alberto Contador...
En rätt stilig man berättar jag sedan för Robban och vi står där och tittar på när folk intervjuar och tar selfiesar och alla möjliga kort. Även jag tar en liten selfie som liksom bara dras med i allt detta ståhej...
Folk springer fram och tillbaka mellan bussarna. Det hurras och visslas och ropas. Alla vill att någon storhet skall komma ut ur den buss som man står vid och till slut kommer också de flesta ut. Det är cyklister och cyklar överallt och så mitt i allt detta återigen...Robban.
-Jag vet inte, säger han. Jag är inte mycket för att jaga idoler, säger han.
-Men Robban, säger jag du får denna chansen kanske bara denna gången i livet, gå nu fram och få dina bilder. Jag manar på och han slappnar av. Och det är ju också så att dessa duktiga idrottsmän också är glada i hågen nu efter att ha cyklat dag ut och dag in och de visar sig gärna där vid sina bussar. Och om inget annat så kan man ju spana in deras cyklar...
Ja han fick allt några bilder och när bussarnna började rulla ut från området, ja då helt plötsligt så stod vi där Robban och jag. I ena ändan av den stora paradgatan Champs-Élysées mitt på gatan. Inte en bil i sikte, Ingen hysterisk trafik bara lite eventfordon och personal som plockade undan allt som hade plockats fram.
Jag och Robban med triumfbågen mitt emot oss samt några fler som precis som vi liksom bara tittade och fotade för det här...det var helt surrealistiskt och...magiskt...
Japp så var vår gårdag.
Nu sitter vi på ett hotellrum i Kiel. Vi har åkt bil hela dagen 12 timmar för att vara exakt. Och nu efter varsin drink skall vi sova. Imorgon fortsätter resan hem.
Vi är trötta men nöjda och alla dagar har varit den bästa, men visst...för en av oss var nog ändå igår den som lite slog allt det andra.
Imorgon bär det av hem och när jag kommit hem, då skall jag berätta om Louvren och gåtan om vem som gick och gick och aldrig hittade Mona Lisa.
Så till nästa gång.
Laters...