Annalysen Analyserar

Ja, här sitter man nu...lite rusig efter att ha druckit lite alkoholiserat bubbelvatten. Jag har varit i mörkaste Huskvarna och där, där har jag träffat en livs levande VM hjälte...

Henrik Marvig...ett namn jag hört lika mycket genom åren som Alberto Contador(Spansk cykelstjärna) och som jag nu kommer att få höra namnet på om och om igen och ännu oftare eftersom han, Henrik Marvig(Svensk cykelstjärna) har tagit VM guld och satt Sverige på Paracykelkartan tillsammans med Anna Beck som ocskå tog guld i sin klass...

Min man Robban kommer att berätta för alla som både vill och inte vill lyssna att hans cykel kompis minsann tagit VM guld. Ja så är det, och han kommer att göra det mellan vad heter du och jag heter Robban...typ.

Ja han kliade sig lite i huvudet och det kan tänkas att det är lika roligt som svårt att ta in att man liksom bara drog ner till Syd Afrika för att cykla lite och sen tog med sig en guldmedalj hem. Speciellt som man kanske inte kände sig "på topp" som han sa Henrik.

Och det trodde han nog absolut inte den där dagen för tio år sedan nar han vaknade upp efter MC olyckan med två brutna fötter, ett brutet lårben och ett hål rakt genom höger underben, men där stod han nu idag i hallen hemma i Huskvarna med sin fina medalj och när han vaknar imorgon och allt kommer ikapp då kan han egentligen bara konstatera att han på riktigt vann något större än loppet, jag tänker att han vann tillbaka sig själv och att han bevisat att han har mycket mer att ge även om han tänkte sluta tävla. Ja nu känner inte jag Henrik så väl men jag tänker att det kanske är så...

När vi satt där i soffan och tittade på upploppet med alla cyklister som for förbi och kämpade om VM titeln slog mig en tanke. Här sitter jag och ibland tycker jag att allt är sååå...jobbigt men där på TV:n for dom förbi alla  med mål i sikte, någon saknade en arm eller ett ben, någon saknade båda benen och, och, och... egentligen saknade dom ingenting för dom har alla den livsgnista och det djävlar anamma som en annan skulle behöva lite mer av. Ja nu är jag inte deppig eller så men det är bara så det är...

Men det var allt en fin medalj han vann och vissa var väl ändå lite avundsjuka och önskade att dom hade en alldeles egen...

Ja lite suddig blev han allt men det är nog bara för att han är för gammal för att bli bra på bild.

Ja så måste det vara för det kan ju inte vara så att fotografen misslyckats nej, nej, nej....

Ja och alla ville vi känna och klämma på medaljen som nu antagligen behöver en rejäl decinficering haha...

Själv har jag idag utkämpat ett eget lopp och tog för första gången på skitmånga år på mig en skjorta i det privata. Jo det är ju det där med min märkliga fobi mot knappar ett ämne som jag inte ger mig in på idag men som ändå finns där och gnager i mitt liv.

Det hela gick bra och jag kände mig faktiskt lite extra vuxen...

Men bara lite haha...

Laters...