Kim har en plan och mamma Gunnel får evigt liv...
Ja det blev ju lite hektiskt igår...
Jag låg minsann inte och slappade i sängen och pillade naveln, nä, nä jag tog tag i livet och städade ordentligt här hemma som uppvärmning innan jag gav mig ut på en joggingtur alá lagom...
Kreativ som få javisst och jag var mäkta stolt över mig själv när jag var klar.
Att det blev hektiskt och lite sent på grund av att jag innan jag körde igång med allt, låg i sängen och faktiskt pillade naveln, det är ju en sådandär detalj som man kan låta bli att berätta, så då gör jag det...låter bli att berätta menar jag...
Idag är det torsdag dagen innan fredag. En vecka har åter kommit och gått med jobb, liv och allt det där andra. Jobbmässigt har jag idag mestadels stått ute med händerna djupt begravda i jord. Allt för att göra det lite vårigare och mysigare på vår pubs uteservering. Det blev så vackert och jag är så glad att det mesta är klart.
Men nu sitter jag här framför datorn igen. Jag är trött men lycklig. Jag har haft båda barnen och ena barnets man här i form av Jonna, Kim och Björn.
Och vet ni vad?
Kim må ni tro hon har likt "Sickan"...en plan...
Javisst och att jag nu lät gammel svenskan tona bakom mina ord kan bero på att planen innefattar mamma Gunnel. Vår familjs matriark som nu om allt går som vi tänkt skall få sina memoarer nerskrivna av Kim för eftervärlden att läsa...
- Mamma, jag har tänkt och vet du? Jag vill skriva mormors memoarer...
Kims ord i telefonen häromdagen värmde i hjärtat både för att hon frågar om jag vill hjälpa till och för att jag har tänkt så mycket på min mamma de sista veckorna. Hur ledsen hon varit över att hennes vänner nu en efter en hastigt lämnar jordelivet.
Mina extra mammor har blivit gamla, många av dom har gått och lagt sig och inte vaknat igen, och jag liksom bara rasar runt i mitt liv och märker inget. Det hela kan ju bero på att min lilla mamma Gunnel själv aldrig drar ner på takten utan fortsätter att hjälpa alla hon kan med allt och inget överallt.
Inget fel i det, inte ens lite...
Vi har nu ikväll suttit och filat på frågor vi skall ställa till mamma. Kim, Jonna och jag. Allt efter behov och efter hur mammas liv varit som vi känner det. Men det finns mycket under ytan och många frågor kan få långa och gripande svar. När vi var klara kändes det ändå som vi ringat in min mamma på det sätt som krävs och då, då återstod bara en liten viktig detalj....
Kommer hon att vilja vara med...mamma Gunnel?
- Ja, jag har allt själv tänkt skriva ner allt det där en dag. Ni förstår att Anna, er mamma är den första av fyra generationer kvinnor som tar hand om sina egna barn...
Mammas ord ljuder ut genom högtalaren på telefonen som vi lagt mitt på bordet så att alla skall kunna höra. De tränger rätt in i hjärtat på mig och får mig att känna mig så stolt och speciell. Tyvärr försvinner känslorna snabbt då jag helt plötsligt inser det sorgliga i det hon säger.
Det faktum att min goa mormor Mait också blev bortlämnad nåstan precis så som hon själv lämnade bort mamma det har jag aldrig tänkt på. Och att min mamma lämnade bort mig det vet ju alla men det är allt konstigt hur dessa kvinnor hamnat i samma livscykel och hur det blev med deras barn.
Och så jag nu då med mina...
Kanske är det inte så konstig alls att jag med näbbar och klor försöker hålla dom stackarna så nära mig jag kan och kommer att göra så länge jag kan.
Ja det här kommer verkligen att bli jättespännande. Kim kommer att få mycket att skriva och att Jonna dessutom filmar och dokumenterar gör det hela ännu bättre. De är så duktiga mina tjejer!
Nu går mina ögon i kors och stavfelen är antagligen ettusen stycken så jag stannar här för idag. Som vanligt har jag nog ändå tappat såna som E nu som inte orkar läsa när det är för mycket text haha...
Mot fredag och ja...fredag...
Laters...