Positiv ensamhet...
Ojdå...en hel dag försvann...
Ja som ni ser så blir det liksom lite mer varannan dags skrivande och jag tror inte det är en nackdel, jag menar...det finns ju ingen människa som kan tänka sådär mycket...om man inte heter Anna då förstås...
-Nähä...nu får vi sluta. Vet du, jag ska faktiskt gå ner på stan och sätta mig sådär lite introvert i ett hörn ensam på en restaurang och käka.
I luren har jag E. Vi har pratat på i nära en timme och jag känner att det börjar dra lite i tarmen som det så fint heter. - Tycker du förresten att det verkar lite typ psyko att gå och sätta sig på en restaurang ensam på det viset? Jag rynkar pannan i ren skepsis när jag ställer frågan, och som om hon såg mitt uttryck svarar E att...nä, gå ner och ät bara.
Frågan var ju rätt relevant ändå. Det känns så osvenskt på något sätt jag menar...vem gör så?
Tja Anna tillexempel de flera tusen affärsresenärer som rasar runt i världen varje dag kanske...
Så satt jag då där, på Tokyo 18 en stund senare, restaurangen som blivit en ny favorit och som denna kväll var den minst ansatta av jobbigt glada och sköna människor.
Ja, så tänkte jag faktiskt och sen suckade jag högt när jag plötsligt insåg sanningen med min ensamhet där jag satt. Nu var det ju inte så att jag led och jag hade som vanligt köpt med mig några super sanningshaltiga skvallerblaskor att njuta av när maten var klar.
Sanningen var ju bara att jag egentligen inte hade något annat att göra just den här kvällen, som den glada sköna människa jag är menar jag...
Men visst, det är inte helt fel heller. Jag menar det kan ju verka lite skrämmande att vara helt själv och kanske till och med deprimerande. Men det är det inte, frihetskänslan i att få bestämma allt i sin egengjorda situation var såå...avkopplande. Man behövde inte konversera eller vänta på att någon annan skulle bestämma sig eller bestämma. Och det faktum att jag lika gärna kunde suttit hemma på kammaren istället, hjälpte mig att njuta i fulla drag. Plus att det allt var lite lyxigt...
Med lite perspektiv på det jag precis skrivit så måste jag ändå skicka en tanke till de människor som på riktigt är helt ensamma och som inte har något annat val än att kanske göra sånt här i ensamhet.
Jag riktar blicken mot himlen utanför mitt fönster och tackar det stora "alltet" för min lycka...
Solen börjar gå ner. Jag måste skriva färdigt nu.
Jag och Robban ska gå ut och gå en runda. Lite som för att hålla igång kroppen så här på äldre dar haha...
Den här dagen började faktiskt precis så. Jag vaknade tittade ut såg solen och tänkte på den värme som fanns där ute. Så jag klädde på mig mina ut och gå kläder som dagen till ära fick bli med knickers byxor.
Taggad öppnade jag dörren till vår gård och då, då insåg jag att nä...så varmt är det inte.
Heja Sverige frisk humör...värmen väntar utanför...landet...
Men positivt idag...
Tussilago!
Och, och, och...
I en slänt...där såg jag plötsligt något vitt, långt långt uppe och bara en...
Viiiiiitsippan ute i backen stå....äntligen!!!
Men visst är det märkligt? Jag har aldrig sett bara en vitsippa sådär ensam.
Där var den iallafall och jag fick min första vitsippsbild. Det är antagligen inte den första men ändå...
Det är okej att förlora...för mig är du alltid en vinnare bla, bla, bla...vanligt pepp dravel bla, bla...haha....
Att göra sitt bästa är alltid bra nog, fast det är bättre att liksom bara vinna, så är det ju.
Men alla vi som känner min man vet hur duktig han är och hur snygg han blir när han är klädd och klar för lite cykel.
Han ser ju precis ut som en jätteinsekt faktiskt...
Först promenad och sen söndag...
Kram våren
Kram Syrien
Laters...