Offrad på adoptionsaltaret...?
Tack livet för att du gett mig förmågan att analysera och dissekera...
-Robban...jag är hellre offer för människohandel, människans penga begär och adoptionscentrums brist på kontroller i de länder de förmedlar adoptioner ifrån (om det nu är så att jag är en av de där adoptivbarnen), än att känna mig så fet och ful som jag gör nu....
Ja...så sa jag faktiskt, men det var inte mycket som var vetigt i mina diskussioner fram och tillbaka...den här dagen...
Jag och Robban är ute och går längs Vätterstranden, min man går tyst bredvid mig och lyssnar på mina analyser och förklaringar runt ämnet om att adoptivbarn från Chile möligtvis kommit till Sverige under falska premisser.
Jag ömsom skämtar och är ömsom ilsk och jag vet att jag kanske inte är ett av de där barnen och det var inte just ämnet som sådant som jag blev chockad över igår utan mer av det faktum att de på TV visade arga och ledsna kvinnor som nu gått ihop och försöker få klarhet och rättvisa.
Ni fattar va?
Det kan bli som spårlöst fast tvärtom....
Det senariot har jag aldrig i hela mitt liv kunnat föreställa mig...
Perentes...
Som för att förstärka min återhämtning satte jag idag på mig den mössa jag köpte tidigt i höstas men tvekat att ta på mig eftersom jag tycker att den ser ut som en penis.
Men tillbaka...
Ämnet som igår togs upp är inte nytt, då och då har det varit på tapeten att allt inte alltid gått rätt till och som sagt det behöver inte vara jag men sånt här förstärker den sorg som jag som adopterad är dömd att alltid känna och bära på...sorgen över min förlorade identitet...det svarta hålet ni vet.
Sånt här hjälper inte i kampen mot det faktum att vi adopterade inte får gnälla, vara otacksamma eller ledsna över allt det som vi är ledsna över...näe locket på...annars kanske ingen får adoptera mer.
Det där sista förstår jag och jag är med på det, för det skulle vara så sorgligt om det inte blev fler adoptioner. Men om jag skall bli offrad på adoptionsaltaret, då vill jag att någon har den djävla goda smaken och berättar att det är så det är!!! Jag är inte dum!
Ja det har allt varit en arg och sorgsen dag men den är över nu.
Men sist...det där med omvänt spårlöst...
Är det så bra egentligen?
Och en av de största analyserna jag gjort idag gav ett resultat som jag inte riktigt vet om jag är nöjd med. Jag menar...är jag kanske ändå lite elak och totalt super självisk?
-Jag vet nämligen inte om jag har lust med att någon knackar på min dörr och liksom bara...tada...Anna jag har letat efter dig i hela ditt liv....
Nu sitter jag i sängen och viftar och gestikulerar mot min man, och insikten om att det som jag drömde om i så många år kanske egentligen bara blir en mardröm är riktigt svår att ta in.
Kvinnan med barnet i sin famn som jag skrev om för längesedan vill jag verkligen att hon skall knacka på och berätta var barnet kommer ifrån?
Skulle jag bli glad? chockad?
Ja antagligen men sen då?
Det finns "normala" familjer där ingen gillar någon.
Sen är det en annan grej i det hela...pengar! Nästan alla de adoptivbarn jag känner som hittat släktingar har blivit ombedda att skicka pengar. Är det kärlek? Inte för att jag är snål men ändå. Och som jag sa till min man, min längtan efter de stora pengarna för min egen del innefattar också drömmen om att få åka till Chile en dag och trava in i slummen i Temuco och liksom bara starta en skola eller nåt...att få ge någon en chans, att få ge någon förutsättningar.
Det är kärlek...!
Ibland hatar jag verkligen att vara adopterad man blir så skev...
Men visst om jag nu blivit offer för människohandel så är det positiva ändå att jag fick det så himla bra och en bra mamma Gunnel fick jag också som gav mig bra värderingar och moderskärlek.
-Och en bra man...som Robban gastade efter mig när jag ordade det sista och var på väg in på toa.
Ack ja...välsingnad är jag bland andra...synd bara att jag har så svårt att få själen att fatta.
Nu är det dags för imorgon och jag...jag lägger av.
Chocken är över och jag är nästan normal.
Detta är som vanligt mina tankar och analyser.
Jag talar inte för alla adopterade långt ifrån.
Det här är jag...Anna!
Laters...