Annalysen Analyserar

Kommer ni ihåg för några dagar sedan när jag nästan önskade mig fler konstigheter men sen ångrade det?

Det gör jag fortfarande....

 

 

Jag rusar ut i korridoren utanför mitt kontor.

Var är alla? Jag måste berätta?

När brandlarmet tjuter brukar de komma springande allihopa...

Jag tvekar och tänker vänta men börjar springa mot trappen som leder upp till våningen med rummet. På vägen möter jag alla de andra och jag skriker...rum 620...nu!!!

 

Vi springer allihopa mot våningen och rummet. I farten breefar jag min chef som springer före mig med vaktmästren i hälarna. Som vanligt är vi alla på allerten för att hjälpa och rädda.

 

När vi kommer upp står Sussi med några andra i korridoren. Dörren till rum 620 är stängd, så vi öppnar den och där....

 

Ni vet när man upplever något som blir sådär påtagligt overkligt så hjärnan absolut inte kan ta in det och man liksom fryser där man står för man vet inte vad man ska göra...?

Det här var ett sådant ögonblick.

 

Och ni vet det där jag brukar skriva att jag undrar hur det är att ha en hjärna som är tyst och som inte jobbar i 180 hela tiden med att analysera eller tänka ut lösningar...

Jag önskar aldrig det mer för när jag står där och tittar på det svarta vattnet som öser ner över sängar, sängbord skrivbord, garderob m.m. och förstör ett helt rum...då tystnar det runt mig och jag tappar allt.

 

Men så någonstans i min trance hör jag orden..."There is a monsoon in your lagoon"...och  i huvudet spelas en scen ur filmen Jumanji upp.....

 

 

 

Någon väcker mig ur min trance för så mycket vatten måste ju ta vägen någonstans...

Jag får fart på kroppen och vi springer ner och där utanför rummet som ligger precis under 620 rinner det nu vatten ner från taket i korridoren och när vi öppnar den dörren så väller det ut vatten på golvet...det rinner ner från väggarna i ett svart strilmönster. Vi öppnar snabbt dörren till rummet bredvid och där, där kommer vattnet sakta som en lurig orm krypande över golvet....

 

 

-Anna vad ska jag göra!, jag tittar upp på T som står framför mig. Säg vad jag skall göra!

Jag vaknar igen och svarar att jag vet inte just nu. Sen springer vi vidare ner mot korridoren på första våningen, öppnar rum nummer tre under det första och där, när vi öppnar kommer vattnet sipprande och jag, jag tar time out....

 

Jag vänder på klacken och går ner i vår relax och gömmer mig i ett hörn. Tårarna kommer och jag lägger huvudet mot väggen. Nu börjar hjärnan jobba äntligen och jag blir arg.

Varför gråter du? Har du ont eller? Är det verkligen synd om dig nu? Nej. men jag är trött svarar en röst långt borta.

 

I högst en halv minut sitter jag därnere och så plötsligt vaknar hjärnan och jag ser städerskan framför mig, hon som stod i rummet när vattnet började forsa ner.

Där, där har du den det är synd om skriker hjärnan och jag reser mig genast upp. tar en omväg upp för att få bort alla spår av tårar. Jag springer förbi kaoset, någon försöker greppa tag i mig för att få hjälp med något men jag plöjer mig förbi och får tag i personen och pratar med henne och ser till att hon är okej.

 

200 liter vatten i minuten forsade ner i rummet och det i mer än fem minuter. Ända ner till vår pub på bottenvåningen. Det fanns ingenting vi kunde göra mer än att få stopp på vattnet.

 

Det hela var en oförklarlig olycka och så småningom lugnade allt ner sig och vi la en taktik för hur allt skulle fortskrida i huset där det aldrig är stilla. Alla gick åt varsitt håll och vi jobbade på som vanligt.

 

Jag började analysera lite kring det som hänt och vad som hände med mig, jag menar det händer alltid saker på mitt jobb och jag brukar verkligen inte reagera sådär...

 

Det tog inte lång tid att göra analysen och nu vet jag....

 

När vi öppnade dörren och såg det svarta vattnet förstöra allt i rummet, Då såg alla andra en olycka som ingen kunde hjälpa och kanske till och med en spännande händelse men jag, jag såg jag något helt annat...

 

Jag såg hur jag  i TV programmet "Alla bygger överallt och ingenstans" (ni vet det jag hittade på, på skoj för att förklara min situation på jobbet) kommit till avsnittet "ingenstans" och jag såg byggare på ännu ett ställe i huset och jag såg hur jag fick ännu en uppgift som husets beskyddare att se till så att allt fungerar och är helt och rent.

Nu är det inte så att jag inte fixar det, men ni vet när man tycker att man ändå håller ställningar så bra som det någonsin går och så liksom bara spelar livet dig ett spratt och säger...du, du klarar så mycket och fixar hit och dit...fix this!

-Javisst livet, svarar jag tyst, jag fixar det. Jag är inte ensam i detta. En olycka händer så lätt liksom...

 

Japp sån var min fredag innan hemgång och jag har inte tänkt så mycket på det hela för som sagt en olycka händer så lätt och allt ordnar sig ju. Och min kära kollega Eva ringde mig och tog upp allt det positiva i hela händelsen och jag tänkte att ja...man skall ju leva som man lär och att ta lärdom av andra är ett fantastiskt sätt att bli bildad på så...

 

Vidare...

Idag är det lördag, Jag började min dag med att träna för att ändå rensa hjärnan lite.

När jag började springa på löpbandet, då var det som om hjänan tog igen de tysta minutrarna i fredags för nu, nu har jag en lista med saker att göra som är rätt lång och det är ju bra, men det var inga små saker den tänkte ut min lilla hjärna det kan jag säga....

 

Javisst för man måste ha jämnvikt i livet och får man lite extra fix på det ena stället ja då måste man väga upp det med lite extra på det andra som i mitt fall är livet som det är...

 

Men för att klara det så måste man unna sig och idag bjöd jag min man på lite massage...

 

Japp och om man skall klara allt, varför inte bli knådad lite så att man blir mjuk och fin haha....

 

Imorgon är det en söndag och jag...jag får nog gå till gymmet igen, så att jag inte blir för soft haha...

 

Vi hörs imorgon.

 

Laters....