Arbetsintervju och vallningar... Vilken härlig kombination...
Sverige är varmt och alla som kan njuter, ingen duckar för det faktum att vintern var sträng och lång eller för det faktum att den tog slut för bara fyra veckor sedan,typ!
Vi är alla solens barn och även om jag inte gillar att ha solbrillor så har jag ändå använt de jag har flitigt lite som för att hylla det fina vädret...
Javisst solen är här och värmen och alla sinnen är på topp.
Men...
-Oj det är verkligen varmt härinne eller hur?
Jag smälter bort där jag sitter, hjärnan jobbar för högvarv då jag försöker sälja in mig och min arbetsplats till en ung ny rekryt. Hon sitter där mitt emot mig och lyssnar uppmärksamt på allt jag säger helt ovetande om den inre kris som pågår på andra sidan bordet.
"Puh vilken tur att jag sa från början att jag var känslig för värmen" mitt i en mening ändrar hjärnan inriktning, jag kämpar för att hålla uppe min auktoritära skepnad men golvas av att jag känner något rinna ner för näsan.
-Hotellet är en pulserande ådra förstår du, det är ett stort hus där du kommer att möta många olika människor både personal och avdelningschefer. Och jag ser inget problem med att hjälpa dig vidare här eller någon annastans om du bara sköter det här jobbet rätt.
Nu exploderar ansiktet och jag känner hur svetten börjar rinna från nacken ner över ryggen.
-Alltså det är så varmt, jag tittar på tjejen som tittar tillbaka förvånat när jag avbryter mig mitt i meningen jag just påbörjat medans jag tar en servett ur servetthållaren på bordet, ursäkta men jag tror att jag måste knäppa upp min kavaj, hon nickar och jag knäpper upp och pustar ut lite grand.
-Ja det är faktiskt riktigt varmt härinne, svarar hon och vi ler mot varandra.
Jag fortsätter arbetsintervjun i lite högre fart än vanligt samtidigt som jag förbannar vallningarna som blir värre när jag oroas över dom.
När Intervjun är slut och jag visat henne runt på hotellet går jag in på mitt kontor, "Jag hatar klimakteriet!" tänker jag medans jag sjunker ner på stolen vid skrivbordet.
En liten stund sitter jag så och bara stirrar ut i tomma intet medans hjärnan går igenom intervjun steg för steg. Jag analyserar varenda ord för att se om jag missat något mitt i mina plågor.
Ja, jag försvinner ordentligt när jag ömsom berömmer ömsom förbannar mig själv.
Men så plötsligt knackar det på dörren och...
Ja han dök upp lite som en räddande ängel Björn. Jag glömde snabbt det inträffade och vi tjatade bort en stund. Han var på hotellet för att delta i ett möte men var nu klar. Och när han gått var det som om det aldrig hänt, det där otäcka...
Min analys idag får återigen bli en om klimakteriet och det faktum att man kan lära sig leva med det. Jag är inte den första på långa vägar att ha vallningar men det var första gången i mitt liv som jag fick uppleva hur det var att inspirera och guida medans kroppen härjar och förvillar.
Bra jobbat där Anna!
Du och klimakteriet kommer att bli ett med varandra...!
Tack mig själv...tack..
En bra låt på det...
Javisst och Positivitetsministern är tillbaka...
Så välbehövligt haha...
Nu tar jag kväll och åker och hämtar Robbans cykel som han lämnat i skogen...
Varför?
Det får vi ta imorgon för nu blev det bråttom!
Vi hörs imorgon!
Laters...