Overkligt, overkligare, overkligast...
Fredagen den 2 november klockan 06:20...
-Robban...säg efter mig!
Jag har precis petat till Robban i sidan och hör hur han mumlar något där han ligger. Till slut hör jag att han är vaken och det är då jag slänger ur mig min begäran...
-Säg efter mig, upprepar jag.... Idag är sista dagen Anna jobbar på Stora Hotellet...
Han upprepar snällt och jag som nu vaknat till ordentligt tackar för hjälpen och tar mig upp för att göra mig iordning för mitt sista pass någonsin på hotellet.
I duschen upprepar jag frasen om och om igen som för att få den att fastna riktig ordentligt och när jag cyklar till jobbet fortsätter hjärnan att jobba på att få hjärtat att förstå vad det är som händer.
När jag öppnar porten den här morgonen hinner jag tänka "snälla förstå någon jädra gång" men stoppas av att hela mitt gäng tjejer kommer ut från personalmatsalen där vi alltid sitter på morgonen och jag, jag skäms för jag är försenad till denna min sista dag.
Jag parkerar min cykel "Tigerlilja" på gården för sista gången och går in...
Jag stämplar in(för sista gången) och jag går in på mitt kontor(för sista gången). På kontoret sitter Eva och gör det vi alltid gör på morgonen lämnar ut vilka rum som skall städas och kollar timmar och logistik i största allmänhet.
Jag ser att hon stressar och jag som själv, även om jag fortfarande inte fattar vad som händer, går som i ett töcken, tittar på Eva och säger...kom Eva, vi går och äter frukost ute i restaurangen.
Hon lyser upp och vi går bort, beblandar oss med gäster, tar mat och sedan sätter vi oss ner och tar det lugnt en stund...
Bakom oss sitter ett bekant ansikte. Jag vet vem det är nu och jag ropar inte ut konstiga saker som jag gjorde då för 24 år sedan när jag för första gången träffade på honom i en korridor på första våningen.
-Detta är så overkligt, säger jag till Eva. Jag vet inte om jag vågar men jag skulle vilja be om ett foto.
Jag tvekar länge men så till slut:
-Jonas...har du tid en minut? Jag vänder mig mot Jonas Gardell som sitter vid bordet bakom oss.
-Javisst, svarar han, jag skall bara gå och ta en kopp te.
Under alla mina år på hotellet så har jag aldrig tilltalat kändisar som kommit i min väg, inte först iallafall eftersom jag tycker de har rätt till sin privata sfär. Men idag och det berättade jag för Jonas så kunde jag inte låta bli eftersom det var min sista dag. Och...för att han nu var både min första och sista kändis...
Så overkligt!
Dagen gick och jag gjorde vad jag kunde för Eva, men ägnade mycken tid åt att skriva ett avskedsbrev till mina arbetskamrater och sist till mina "Husfru" kollegor ute i landet.
Det blev dags att gå hem och jag försökte säga adjö till så många som möjligt.
Men jag visste också att många skulle komma på kvällens party så jag kände mig lugn när jag till slut för sista gången öppnade porten.
-Hur känns det, att snart vara härifrån?
Ni vet frågan jag ställde Ellinor då uppe i 103:an. Nu fick jag svaret och nu kommer något som är overkligare än overkligast och det var att det inte kändes någonting.
-Men för helv...hjärnan tänkte jag när jag cyklade hem, vad gör du???
Ett par timmar senare var jag på väg tillbaka, uppiffad och full av förväntan och glädje skred jag in och möttes av ett så noga planerat program att jag som själv älskar sånt här blev helt till mig i trasorna.
En av höjdpunkterna var att Eva som den bästa människan hon är, placerat E i det förråd där vi suttit så många gånger och tjattrat och smidit planer...
Ett kärt återseende, för även om vi pratar var och varannan dag så var det i detta förråd vi alltid satt. Förrådet där jag några timmar tidigare försökt att få till ett riktigt bra kort, ett kort att ta med som minne av min sista dag...det gick sådär.
Vi lyckades dock bättre och kortet på oss två för sista gången i "minibarsförrådet" blev ett riktigt bra ett och även om vi ser glada ut så är det ändå den sorgligaste påminnelsen om att hotellkarusellen nu stannat kanske för evigt i mitt liv...
Ja, nu kändes det i hjärtat och ibland tänker jag att det är så synd att vi inte liksom bara var kvar och att allt skulle vara som förr. Så blir det ju inte för livet går vidare eftersom det är så livet är...
Festen fortsatte och även Sussi dök upp i ett av de rum hon rumsterat i mest. Mycket uppskattat och nu följer lite bilder på min kväll som Eva planerat sååååå...bra!
Grodan ja...
Otaliga är de gånger han hängt med oss ut, och otaliga är de gånger han blivit dränkt i både sprit och öl. Men han har varit uppskattad av såväl oss själva(mig och E) som diverse servitörer, servitriser och barpersonal på ställen där han dykt upp haha....
Nu har han kanske fått vara med för sista gången och jag tänker att jag skall försöka tvätta av den stackarn. Eller så är det honom jag skall suga på när det väl går upp för mig vad jag har gjort!
Eller kanske inte...!
Fy vad äckligt skrivet Anna!!!
Sist:
Jag kan inte beskriva vilken glädje jag känner över denna sista fina gest.
En fest där så många som kunde var med. Och jag känner en sådan ödmjukhet inför att fått vara en del av alla dessa människors liv.
Det har varit en ära varje dag och även om vissa dagar varit skit så har andra varit "Elite" alltså topp.
Det är topp dagarna jag kommer att minnas och det är inte för inte som jag stannat i så många år.
Alla dessa namn och alla dessa människor. Hur uttrycker man egentligen ett sånt tack som jag vill???
Tack som bara den?
Ja så får det bli! :-)
Men här är ett tack som inte alls är svårt!
TACK EVA DU ÄR BÄST!
Glöm aldrig det och låt ingen intala dig något annat.
Och om du själv tvivlar.
Ring mig så skall jag påminna dig!!!
Idag är det Söndag. Lördag som var igår gick i slowmotion och jag var rätt arg och trött på hjärnan när den gjorde ondare för varje minut som gick. Men när jag backat tillbaka i sängen och sovit lite till och vaknade vid 14:30 då var det lite bättre.
Ja, jag mådde skit och inte fick jag något medlidande av min man heller.
Inte för att jag brukar får det utan för att han gled in på min avslutningsfest och blev fullast av oss alla och nu där han låg bredvid mig mådde dåligare än alla oss som var med tillsammans.
Karlar....
Nu måste jag sluta.
Inte för att jag vill utan för att jag nu skrivit ungefär en och en halvmeter här på bloggen.
Tills vi ses nästa gång...
Japp, fortfarande bakis!
Laters...