Kontor eller hotell...
Någon gång i april 1994...
-Anna, om du vill kan jag fråga min chef om du kan få komma och provjobba på hotellet...
Jag tittar på Petra som sitter mitt emot mig vid köksbordet. Bredvid mig sitter Kim nästan fyra år och äter kvällsmat. Jag funderar lite medans jag tuggar i mig min prickekorvmacka. Hjärnan analyserar det nuvarande jobbet på Institutet för Gerontologi, kontoret där jag för tillfället jobbar som "kanslist" och hjälper professorerna som studerar om åldrandet, med att överföra gamla register från kyrkböcker till datorn. Bok efter bok går jag igenom där någon skrivit ner namnen på olika tvillingpar från alla socknar i vårt avlånga land sen typ 1800 talet.
Platsen jag har är ett vikariat och kanske får jag inte jobba kvar just där, men det jag lärt mig under min tid på institutet där alla sitter på sina kontor i princip hela tiden och bara träffar varandra vid lunch och fika, är att jag inte är gjord för kontorsjobb eftersom jag inte trivs med att sitta sådär hela dagarna utan skulle klättra på väggarna både när jag var där och när jag kom hem.
Att Petra städar på ett hotell, det vet jag och det bekommer mig inte det minsta då det är ett jobb som vilket annat som helst. Och tänk att får röra på mig hela tiden på ett ställe där det är liv och rörelse exakt hela tiden...vilken härlig tanke...
- Du får inte komma om du inte verkligen vill! Jag vill inte att du gör bort mig och missköter dig!!!
Petra tar mig i armen och tittar allvarligt på mig.
Jag nickar och tittar allvarligt tillbaka. Jag kommer... säger jag sen och så är det klart.
I maj 1994 kliver jag över tröskeln på Stora Hotellet och om jag hade vetat då vad jag vet idag...då hade jag ändå klivit in...
Jag kommer inte ihåg att jag träffar någon chef eller att jag skriver på några papper. Det enda jag kommer ihåg är att Petra lär mig allt om att städa ett hotellrum så bra som möjligt, på så kort tid som möjligt och att jag längtade efter den dagen då jag skulle slippa Petra och hennes tjat så att jag kunde få vara för mig själv i denna härliga värld...
Ja där står jag med mina arbetskamrater på hotellet. Det här är förvisso ett år senare 1995 men kläderna är samma märkliga kläder som jag fick när jag först kom, kläder som jag senare varit med och bytt många gånger...
Och tur är väl det!
Jag var ur usel på att städa.
Sängarna tog evigheter att bädda så dom såg sådär inbjudande ut och badrummen skall vi inte tala om.
Och när jag skulle städa "stannarrum" alltså rum där gäster stannade mer än en natt, då gick jag bara in och tömde papperskorgen och rättade till sängen lite.
Pinsamt och hade jag varit min egen chef så hade jag inte varit kvar länge. Jag hade fått en eller två chanser men sen...
Det hela tog en jättevändning en dag när en gäst stegade ut i korridoren och överöste Petra med komplimanger för att hon städat hans rum så fint. Jag lyssnade bakom dörren till det rum jag stod i och så plötsligt väcktes min tävlingsinstinkt till liv. Jag började tävla med mig själv i konsten att städa så bra som möjligt så fort som möjligt och när jag var klar...då var jag bäst, och...snabbast!
- Tsss...Anna, skryta...så himla osvenskt liksom...
- Jovisst men så var det också så att dom andra bad "husfrun" (min chef) att få min våning om jag råkade vara borta. Ja, eftersom den var så fin och lättstädad, ha!
Men som på alla jobb var vissa dagar skräp. Det var dom dagarna jag gick upp en våning och satte mig i ett hörn i hotellets stora spegelsal. Salen som jag ibland anger har varit orsaken till att jag stannat i alla år, salen där jag ibland kände mig som en prinsessa på ett slott...
Japp...will miss that...
Jag städade och städade men så plötsligt en dag, hände något så fantastiskt, totalt och helt livsavgörande för min framtid som den är nu och för min framtid då...på hotellet...
Nähä...
Dags att liksom bara sova och ta måndag. Och kanske men bara kanske sätter jag mig i "mitt" hörn i "min" sal och tittar på de fina kristallkronorna som jag putsade så fint förra året...
Laters...